|
Sammanfattning
Elisabeth Olin är socialpedagog och arbetar som lärare och forskare vid
institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet. Denna bok är
hennes doktorsavhandling och handlar om hur det kan vara då
förståndshandikappade ungdomar flyttar till eget boende. Materialet bygger
främst på observationer och intervjuer. Författaren har intervjuat den
personal som arbetar i det boende ungdomarna flyttar till, ungdomarna
själva och deras föräldrar.
Första tredjedelen av boken innehåller främst information och tankar från
författaren kring själva studien. Här får man bland annat veta varför hon
valt att studera just detta område. Här tar författaren också upp frågor
som exempelvis hur hon hanterat att de ungdomar hon observerat och
intervjuat är förståndshandikappade och därför kan ha svårt att överblicka
konsekvenserna av att delta i ett forskningsprojekt, liksom att några av
ungdomarna och deras familjer känner varandra och några av personalen
innan och vad det eventuellt kan innebära.
Därefter kommer lite bakgrundfakta om hur det kan vara att få ett
förståndshandikappat barn och hur det kan påverka familjelivet att ha ett
förståndshandikappat barn hemmaboende. På ett naturligt sätt kommer
författaren vidare till de förståndshandikappade ungdomarnas tonårsperiod,
beskriver hur den ofta skiljer sig från andra ungdomars tonårstid och vad
det kan göra med familjen. Här berättas exempelvis att föräldrar hör av
sina arbetskamrater att deras tonårsbarn aldrig är hemma medan deras egna
förståndshandikappade ungdomar alltid är hemma. Detta kan bli slitsamt för
föräldrarna som förutom mycket praktiskt arbete kan känna pressen att även
se till att deras ungdomar har ett innehållsrikt och trevligt liv genom
att finna olika sysselsättningar för dem att göra. Här kommer också upp
att till skillnad från andra ungdomar som flyttar hemifrån av eget
önskemål och som en del i sin frigörelseprocess kan det vara så att det i
dessa ungdomars fall är föräldrarna som tar initiativet till en flytt då
föräldrarna inte orkar med allt arbete och ansvar på egen hand längre.
Det boende dessa ungdomar flyttar till är ett nystartat projekt där
ungdomarna kommer att ha vars en egen lägenhet, gemensamma lokaler och
tillgång till personal. Eftersom boendet är helt nytt har personal,
föräldrar och ungdomar ett visst inflytande på hur verksamheten ska
drivas. Här beskrivs att det finns olika perspektiv hos personal,
föräldrar och ungdomar om både boendet och ungdomarna och vad det innebär
för framväxten av en fungerande vardag.
När ungdomarna flyttar in jämför författaren hur lägenheterna inreds med
en studie över studenter som flyttar till sitt första egna boende och
kommer fram till en tydlig skillnad. Här är det föräldrarna som styr och
ungdomarnas lägenheter blir vackert inredda med kvalitetsmöbler och färger
som passar ton i ton. Bland studenterna var det mer den unge som bestämde
och de inredda ofta med udda saker.
Författaren följer hur det fungerar för ungdomarna då de flyttar in. De
flesta kommer direkt från föräldrahemmen. Några ungdomar är vana vid
institutioner medan andra inte kommit i kontakt med personal tidigare. Nu
kommer en period då personal och ungdomar ska försöka hitta sätt att få
vardagen att fungera. Detta fungerar i stort bra, men ett exempel där det
uppstod problem är en situation kring ett gemensamt allrum där personal,
ungdomar och föräldrar hade olika uppfattning hur det skulle utnyttjas.
Ungdomarna vill gärna vara där och umgås med varandra. Delar av personalen
tyckte detta var positivt, liksom föräldrarna. Föreståndaren och en annan
del av personalen ville få ungdomarna att umgås mer i lägenheterna, för
att undvika institutionskänsla. För att uppnå detta försvårades umgänget i
allrummet, men ledde tyvärr inte till mer umgänge i ungdomarnas lägenheter
utan till att de unga satt ensamma i sina lägenheter istället.
Efter hand utformas en vardag i boendet. I intervjuer av ungdomar och
föräldrar är de flesta nöjda. Föräldrarna uttrycker att de uppskattar att
slippa ansvaret för sina ungdomars umgänge och fritid, att de känns bra
att veta att de har trevligt och vänner i sitt boende. En del föräldrar är
missnöjda med andra ansvarsområden som de upplever att de själva får ha
trots att ungdomarna flyttat hemifrån. De upplever inte att personalen ser
till att ungdomarna handlar hem mat, byter lakan i sängen och städar som
behövs utan att föräldrarna får gripa in här. Detta beror till stor del på
olika synsätt hos personal och föräldrar på ungdomarnas självbestämmande
och beroende.
Det tas upp diskussioner om svårigheten att veta hur stort
självbestämmande ungdomarna klarar av. Var makten ska ligga och var
gränserna mellan boende och personal ska dras.
Boken avslutas med en summering.
Recension
Denna bok/avhandling tar upp ett viktigt ämne. Ett ämne som jag vet av
egen erfarenhet, från då jag arbetat inom omsorgen av
förståndshandikappade barn och ungdomar, engagerar både personal, ungdomar
och föräldrar. Hur ska det gå när ungdomarna ska flytta hemifrån?
Boken baserar sig på att författaren får reda på att ett nytt boende för
förståndshandikappade ungdomar ska öppnas. Författaren ser här en
möjlighet att få kunskap om hur samspel och relationer kan komma att växa
fram mellan ungdomarna som ska flytta in, personalen som ska arbeta där
och ungdomarnas föräldrar. Detta vill hon ta chansen att studera.
Författaren väljer att göra det med hjälp av deltagande observationer och
intervjuer. Dessa sträcker sig över lång tid, drygt tre år. Hur hon gått
till väga och vilka problem hon stöter på redovisar hon tydligt och
lättförståeligt i boken.
Författaren vill alltså veta vad som händer när unga människor med ett
förståndshandikapp flyttar från föräldrahemmet in i en egen lägenhet i en
nyetablerad personalbemannad boendeverksamhet. Hon har satt upp tre
delmål: att ta reda på hur det vardagliga livet utformas i
boendeverksamheten för de olika aktörerna, hur maktstrukturer och
emotionella relationer utvecklas och förändras mellan de olika aktörerna
och till sist vilka möjligheter ungdomarna har att uppnå självbestämmande
i sitt vardagsliv trots sitt behov av omfattande hjälpinsatser. Dessa
frågor upplever jag att man får svar på i boken – sett ur olika perspektiv
och stött av olika teoretiska modeller.
Genom hela boken använder författaren ett tydligt och korrekt, men ändå
enkelt, språk vilket gör avhandlingen lättläst. Texten blir också levande
med hjälp av alla de citat författaren valt att ta med. Det gör även
texten personlig. Jag upplevde nästan att jag kände de olika ungdomarna då
jag läst genom boken.
En annan stor fördel med denna text är att frågeställningen i helhet och
även i de många delproblemen belyses ur de olika gruppernas synvinklar.
Jag uppskattar författarens attityd mot de olika grupperna. Hon är mycket
angelägen om att ge alla lika stor plats och värde och ser det som viktigt
att alla förstår vad som menas med och vad det innebär att delta i en
undersökning som denna. Det får ta den tid det tar, verkar hon resonera
för dig själv.
Avhandlingen tror jag bland annat vänder sig de tre grupper som inkluderas
i den – personal inom boende för förståndshandikappade ungdomar, föräldrar
till förståndshandikappade ungdomar och kanske även om möjligt till
ungdomarna själva. Politiker och andra som sitter i positioner att
bestämma om boenden av denna typ kan också ha nytta av avhandlingen. Även
inom olika utbildningar kan boken vara till nytta, tänker jag. Här kan jag
se en nackdel med texten. Den långa inledningen, kring en tredjedel av
boken, som man kan se som en noggrann och bra grund att bygga förståelsen
av resten av texten på, kan också ses som ett problem – ett hinder för den
att nå ut till en större publik. Inte alla orkar kanske ta sig fram till
bokens egentliga budskap. Gör man det tillskansar man sig dock mycket
intressant fakta. Inom olika utbildningar antar jag att inledningen inte
är något problem. Föräldrarna och andra intresserade är jag mer tveksam
till om de orkar och hinner ta sig genom denna tunglästa början för att
sedan komma till det själva avhandlingen behandlar, vilket är lättläst med
alla sina citat och levande beskrivningar. En tanke jag fick var att
kanske också ge ut denna bok i ett annat, enklare upplägg där man mer kom
rakt in i själva ämnet och diskussionen om hur de olika observationerna
och intervjuerna gått till kom efteråt som en förklarande del istället som
nu innan som en sorts grundplåt. Det hade nog fått fler att läsa denna
avhandling.
Författaren uppnår klart sitt syfte med texten. De frågor hon ställer i
början av boken får man svar på. Förutom svar får man också en verklig
förståelse för de olika problem och situationer som uppstår och hur man
kan se på dem ur olika perspektiv. När jag läst boken kände jag verkligen
att jag visste en hel del mer om detta område än då jag började. Jag har
exempelvis fått insikt i att det inte alltid är ungdomarna själva som
väljer att flytta hemifrån utan att initiativet ibland kan komma från
föräldrarna. Detta kan skapa svårigheter, som exempelvis skuldkänslor hos
föräldrarna. Jag har också fått veta att även själva planerandet och
flytten skiljer sig från då andra ungdomar flyttar hemifrån. Här tar
föräldrarna större del i inköp och planering av den nya bostaden. Det
framkommer vidare att föräldrarna trots att ungdomarna flyttat hemifrån
ofta ändå känner att de har det slutgiltiga ansvaret och känner att de
sällan kan koppla av helt. Det framkommer att personalen och föräldrarna
många gånger ser på ungdomarnas behov och privatliv på olika vis,
exempelvis här med hur de gemensamma utrymmena skulle användas och hur
nära personalen fick komma ungdomarna, om de fick skapa en form av
vänskapsrelation till varandra.
I detta arbete får både de förståndshandikappade ungdomarna och deras
föräldrar hjälp att få sina åsikter och behov tydliggjorda/får hjälp att
bli synliggjorda. |