|
Jag
tänker här skriva om fenomenet, och även problemet, stress.
Aktuellt för många enskilda individer och även för samhället. Att många
stressar i dagens samhälle syns på flera olika vis. Allt från att man hör
talas om att människor dör i plötslig vuxendöd/plötslig hjärtdöd pga.
stress till att man finner speciellt kombinerade B-vitaminpreparat på
Apoteket lämpliga för ”dig som stressar”. Denna stress ställer till med
mycket elände för både individ (mikronivå) och samhälle (makronivå).
Vad är då stress? Jo, det är ett engelskt ord som betyder spänning eller
tryck. Vad vi menar med stress är ett tillstånd där vår jämvikt rubbas på
grund av olika påfrestningar, oftast psykiska. Vissa hormoner ökar i
kroppen och aktiviteten hos vissa organ stegras. Upprepas detta ofta kan
det leda till att vi blir sjuka.
Det finns både positiv och negativ stress. Positiv stress, eller den
”glada stressen” bygger på att man ser mening i det som ska utföras och
själv får lov att vara med att bestämma om takt och standard. (”Stress en
del av livet” Frankenhaeuser/Ödman) Här är det dock den negativa stressen
jag ska skriva om.
Är detta något nytt att vi blir stressade, eller har man blivit så i alla
tider? Nej, detta är en funktion som vi har i vår kropp och som vi alltid
haft, vi styrs av urgamla grottreflexer vid fara. För stenåldersmänniskan
var dock reaktionen att känna stress ändamålsenlig, liksom den även kan
vara i våra dagar för en idrottsman som vill utföra kortvariga
högprestationer. Stenåldersmänniskorna var troligen inte utsatta för
mindre stress än vi är. Fast de mötte faror och hot som krävde snabba
fysiska reaktioner, där de hade nytta av den stress kroppen kände, och som
därefter klingade av. Vår stress är annorlunda. Den är kanske inte
livshotande, men långvarig och mer svårhanterlig. De reaktioner som våra
gener erbjuder är därför inte adekvata och påverkar vår hälsa negativt.
Idag mår vi sällan bra av de varningssignaler vi får av vår kropp. Så även
om människans omgivning/samhälle och kunskaper mm har
accelererat/förändrats genom årtusendena har vi fortfarande samma
stenålderskroppar, vilka ska försöka anpassa sig till vårt nutida
levnadsvis. Vi kan idag inte få utlopp för det behov vi får av att
fly/springa eller slåss vid stress. Har du hundra mejl i din inkorg i
datorn hjälper det föga att vare sig springa från datorn eller att slå på
den. Stress idag är ett av våra absolut största hälsoproblem, vilket
kostar samhället mycket pengar och individen mycket lidande.
Stress orsakas ofta av att man känner att man inte klarar av att nå upp
till de mål som krävs av en samt även då man känner att man inte kan
påverka sin situation. Inte undra på då kanske att det verkar vara på
arbetsplatsen eller i skolan som de flesta känner av stressen, samt att få
sin tid att räcka till mellan familj, arbete och en eventuell fritid. Här
uppstår säkert ofta glapp mellan krav och förmåga. Oftast kanske bland
kvinnor som ofta är de som både sköter hem och håller kontakt med
släktingar mm förutom förvärvsarbetet och de vardagens bestyr. Där de
säkert ofta känner även att de saknar kontroll/makt.
Vi har också av någon outgrundlig anledning "byggt in" ett slags "onödig
stress" i samhället, som inte fyller någon funktion och som inte verkar
logisk vare sig ur samhällsekonomisk, politisk eller kulturell synvinkel.
Exempelvis har arbetsuppgifter numera nästan alltid en deadline, även om
det faktiskt inte behövs. Hörde av en väninna att på den advokatbyrå hon
arbetar används bud till 90 % och post bara till 10 % av den utgående
kommunikationen, samt att det mejlas till varandra även om man sitter i
rummen bredvid. Vi uppfattar oss alltid ha tidsbrist i dagens samhälle.
Jag upplever tom att det är hög status att ha ont om tid i dagens
samhälle/i vår kultur. Innebörden i snabb och långsam har också förändrats
i takt med olika maskiners och speciellt datorernas entré i
arbetssituationen, på såväl fabrik som kontor. Numera skall allt gå på
sekunden.
Detta att vi får svälja våra signaler och trycka tillbaks lusten att slå
eller att springa iväg gissar jag blivit allt vanligare sedan den
industriella revolutionen. Då kom vi att bo närmare varandra, blev mer
organiserade och fick helt nya arbeten. Den nya tekniken har skapat nya
situationer som vi inte kunde drömma om innan. Allt från tv och
mobiltelefon till att arbetsuppgifterna ändrats med införande av maskiner
och löpande band. Vi har fått allt fler situationer som skapar stress, men
allt mindre utrymme för att ”bättre fly än illa fäkta”.
Det är ont om pauser i dagens samhälle kan jag känna. Läste om några
skolkuratorer som ansåg att det som barnen behövde bäst på sportlovet var
att ligga hemma på sängen och äta godis samt gärna ha lite tråkigt –
istället för en aktiv skidresa till Österrike. Jag håller med om deras
tanke. Vi behöver träna oss i att ta det lugnt/göra ingenting. Någon jag
hörde på radio ville ha tillbaks söndagen som den vilodag den varit. Det
tror jag kan vara rätt tänkt, att vi behöver en dag för vila, oavsett om
vi väljer att gå till kyrkan på den eller inte.
Att man upplever och mår dåligt av stress kan ha olika orsaker. Man kan se
det på individnivå/mikronivå och betona vikten av en sund livsföring att
ändra levnadssättet för att minska hälsoriskerna. Man kan se det på
samhällsnivå/makronivå och uppmärksamma pressande jäkt eller deprimerande
enformighet som har sin rot i att samhällsorganisationen och teknologin
inte utformats med hänsyn taget till människans egenskaper. Den psykiska
och sociala miljön i ett modernt välfärdssamhälle tycks bidra till att
människor utvecklar hälsofientliga sätt att leva. (Frankenhaeuser/Ödman)
Här kanske man kommer fram till samma uppdelning genom att se i ett
biologiskt/medicinskt perspektiv, då kanske man ser till individen och
letar efter problemets lösning antingen hos personens livsstil eller hos
dens gener eller liknande. Ser man på problemet ur ett sociologiskt
konfliktperspektiv, Marx, ser man problemet som samhällets, ett problem
vars ursprung är att de som inte äger (proletariatet) måste sälja sin
arbetsförmåga till dem som äger (kapitalisterna) för att kunna försörja
sig. Vilka i sin tur vill ha så hög profit som möjligt ur sin
företagsverksamhet och därmed inte anpassar arbetsmiljön mer än nödvändigt
– ”försvinner en finns många nya att anställa”. Detta synsätt är mest
applicerbart i en lågkonjunktur. Samt att vi i alla fall här i Sverige har
lagar för hur arbetsmiljön ska utformas. Tanken känns dock aktuell nu då
samhället vill att arbetsgivarna ska betala längre period för
sjukfrånvaro, bl.a. just med tanke på att det ska motivera dem att
investera i ex arbetsmiljö för att minska frånvaron.
Vill man nu förändra samhällsorganisationens och teknologins dåliga
utformning som gör att människor mår dåligt är detta inte helt enkelt. För
detta behövs kollektiva åtgärder Gällande sakförhållanden och
inflytelsestrukturer är ofta trögrörliga och har en benägenhet att stöta
bort störande kunskap. Det finns dock alltid perioder då förändringarnas
vindar blåser. Mycket tyder på att vi står i början av en sådan period nu,
då många anser att vi är på väg in i ett postmodernt samhälle. Vårt
näringsliv måste söka sig fram till nya uppgifter, den nya tekniken
omformar förhållandena för produktion och kommunikation mm. Kanske går det
att finna alternativ som gör livet för det stora flertalet mindre
pressande och mer innehållsrikt, utan allt för stora ekonomiska
uppoffringar. (Frankenhaeuser/Ödman)
En obalans mellan krav och förmåga ger, som sagt, upphov till stress. Vad
mer kan bidra till stress? Det kan vara buller och lukt men även psykiska
och sociala förhållanden som exempelvis enformigt arbete. Att olika
personer reagerar olika på stress beror bara delvis på medfödda, genetiska
skillnader. Inlärning, erfarenheter och sociala faktorer (= socialisation)
spelar ofta en större roll för hur man reagerar på påfrestningar och även
på hur man hanterar dem. Den psykiska och sociala miljön betyder mycket
för vilka möjligheter man har att utveckla personliga resurser som i sin
tur kan hjälpa en att påverka sin egen livssituation. För att en person
ska må bra måste dens grundläggande behov vara tillgodosedda och inte bara
då vätska, mat och sömn utan även behovet av att ha en egen identitet och
behovet av gemenskap. Hit hör även behovet av att förstå och kunna påverka
sin omgivning (ibid.) Detta är något som ofta kommer fram då jag tittar på
detta med stress – behovet av att kunna påverka sin egen situation. Utan
den möjligheten kan man inte klara sig från att må dåligt av stress. Detta
får mig att tänka på en definition jag fick på ”skitjobb” av en lärare för
många år sedan – ett arbete där man inte själv kunde/fick bestämma eller
påverka vad man skulle göra, hur det skulle göras osv. Denna typ av arbete
uppkom i och med industrialisering, menade han. Innan dess hade det också
funnits tunga och mindre intressanta arbeten, men inte med så lite eget
inflytande som i dessa nya fabriksarbeten. Det är också i yrkesroller där
man inte kan rå sig själv som flest mår dåligt av stress. Som exempel kan
tas att var tredje kvinna är så stressad att hon får höga halter av det
manliga könshormonet testosteron vilket kan leda till hjärtproblem, men
inte hos alla. Det är de lågutbildade kvinnorna med låg social status som
får hjärtinfarkt. Karriärkvinnor drabbas förhållandevis sällan då de har
möjlighet att köpa hjälp med städning, trädgården och barnen. De socialt
gynnade i samhället har ofta större möjlighet än de sämre lottade att
välja den miljö och livsform som passar just deras behov och
förutsättningar. De som drabbas är de som inte har egen kontroll över
situationen Handikappade och de ekonomiskt svaga befinner sig i underläge.
De kan vanligen inte välja arbete och livsform på samma vis. De får ofta
anpassa sig. De svagare grupperna har alltså lägre egenkontroll, vilket i
sin tur kan leda till lägre stresstolerans. Den som har möjlighet att
själv påverka sin situation, kanske genom att ”dosera” kraven från
omgivningen, klarar påfrestningar bättre. (Frankenhaeuser/Ödman)
Även arbetslöshet och ensamhet orsakar stress. Naturligtvis skulle jag
vilja säga. Arbetslöshet ses enligt konfliktperspektivet som ett problem
orsakat av samhället, men enligt konsensusperspektivet som ett problem
människan själv ska ta itu med. I Sverige har vi sett frågan ur ett
konflikt perspektiv, men nu känner jag att det ändras. Det åläggs
individen att söka arbete aktivt för att ex få socialbidrag. Likaså hörde
jag på tv i går att man vill att individen själv ska ta sig ur sin
långtidssjukskrivning. Att själv ta sig ur arbetslöshet och
långtidssjukskrivning kan ses som att få orimliga krav på sig, tänker jag.
Då har man högre krav än förmåga och känner sig säkert även maktlös.
Vilket leder till stress och man kanske konfirmerar situationen istället
för att lösa den?
Gemensamt för många stressituationer är att de innebär någon form av
förändring. Det främmande är ofta skrämmande (Frankenhaeuser/Ödman), ex då
att bli arbetslös – en förändring som ofta leder till stress. Att ”det
främmande också är skrämmande” kan även kanske gälla invandrare här.
Eftersom invandrare ofta blir segregerade, kanske till stor del beroende
på att svensken upplever det främmande skrämmande, kan det leda till att
de lever/bor i en omgivning där de inte accepteras. Om man gör detta
upplever man lätt stress och en sorts social vilsenhet
(Frankenhaeuser/Ödman).
Något som kan skydda mot stress är, vad jag redan innan nämnt, att själv
kontrollera och påverka den situation som man befinner sig i. För den som
arbetar är möjligheten att själv få reglera sin arbetstakt mycket viktig.
Arbete vid löpande bandet innebär ofta låg arbetstillfredsställelse och
hög sjukfrånvaro. (ibid.) Fann på en av Aftonbladets hemsidor följande
beskrivande notis. ”En fredlig revolution har de senaste femton åren
spridit sig från arbetsplats till arbetsplats. Arbetare och tekniker har
tagit makt och ansvar för produktionen. Basarna har avskaffats, de löpande
bandens monotoni har ersatts av arbetslag som tillverkar bilar, robotar
och bankomater från första till sista skruv. Det är ett mer humant
yrkesliv. Arbetarna behöver inte hänga in huvudet tillsammans med
ytterrocken i klädskåpet. Detta kallas för det goda arbetet.” Löpande band
har olika sociologer tyckt olika om. Durkheim (konsensusperspektiv) såg
något positivt i det och menade att alla hade där samma mål, alla behövde
varandra och var beroende av varandra. Detta ger enligt honom ett
kollektivt medvetande. Marx (konfliktperspektiv) ser dock mer negativt på
det löpande bandet och menar i Alienteorin att det löpande bandet skapar
avstånd, alienation, till skillnad mot hantverkaryrkena. Löpande bandet
anser Marx alltså är splittrande. Jag anser att det är dags för
arbetsgivarna inse att de kan tjäna på att åtgärda stressen i
arbetet/förbättra arbetsmiljön.
Jag kan själv känna igen mig i resonemanget jag fört. Jag har haft många
olika arbeten i mitt liv bl.a. cirkelledare, keramiker, städerska och
personlig assistent. I det arbete jag kände mest stress var tydligt det
som personlig assistent. Där hade jag inget att säga till om hur saker
skulle göras, när de skulle göras etc. Så även om arbetet var
intressantare än städjobbet, så stressade det mig mer och jag mådde inte
bra. En intressant sak var att då jag var hos en massör för ryggont nämnde
hon att hon hade påfallande många personliga assistenter som patienter och
hon själv hade teorin att de var stressade och satte sina problem i
musklerna. Jag läste i senaste SKTF-tidningen att mobbingen ökar på
arbetsplatserna. En av de grupper som drabbades mest var personliga
assistenter. Kan det kanske grunda sig i att de inte känner att de har
kontroll över sin situation och därmed blir stressade?
Under 90-talet ökade risken för kvinnor att ha ett jäktigt arbete, så att
det mot slutet av årtiondet hade 30 % större risk till detta än en man,
medan de vid årtiondets början löpte ungefär samma risk (”Välfärd vid
vägskäl”). Så det kanske lutar åt att kvinnor stressar mer. Jag har även
hört att då kvinnor kommer hem från arbetet går deras stresskurva upp med
alla krav på saker de måste ordna i hemmet, medan mannens går ner med en
tidning i fåtöljen…
Troligen drabbas invandrare än mer av stress än svenskfödda. Dels för att
det måste vara stressigt att byta land och dels för att de ofta har de
sämsta jobben. Vidare får de, som sagt, kanske leva där de inte är
accepterade vilket även det kan skapa stress.
Klassperspektivet är enligt mig tydligt. Desto högre klass du tillhör
desto mindre negativ stress utsätts du för. Du kan bo som du vill, du kan
köpa de tjänster du behöver för att hinna med, du har troligen även ett
intressant arbete där du har relativt stort inflytande. Denna situation
har man inte en lägre samhällsklass. Enligt ett konfliktperspektiv beror
det på det är samhället som är orsak till detta och många andra sociala
problem beroende på de konflikter som finns mellan olika klasser/grupper i
samhället. Man kan väl dock även se det hela ur ett koncensusperspektiv
och tycka att människor själva ska stå för sitt liv. Man kan inte alltid
skylla på andra eller på samhället. Man kan välja att arbeta heltid och ha
råd att anlita någon för att städa mm eller arbeta deltid och göra detta
själv. Jag anser dock att detta alternativ inte är till för den stora
gruppen i samhället, där blir ingen marginal över till att köpa
hushållshjälp oavsett om man arbetar 75 % eller 100 %.
|