Boken "Välfärd vid vägskäl", Delbetänkande/Kommittén Välfärdsbokslut/SOU 2000:3
ett sammandrag av boken + egna funderingar.

”Välfärd vid Vägskäl”, utifrån generationsperspektiv, könsperspektiv, etniskt per­spektiv och ett klassperspektiv:

MINA INLEDANDE TANKAR: Under 1990-talet genomgick det svenska samhället, i likhet med många andra, en dramatisk förändring. Landet genomgick en ekonomisk kris och hade större utgifter än in­komster. Detta innebar att många började ifrågasätta det kostbara välfärdssystem som genomförts i landet under 1900-talet. Många röster höjdes för att mer skulle privatiseras, effektiviseras och förändras. Vilket kanske var tvunget oavsett vad man ville då inte pengar fanns. Hur drabbade nu detta olika grup­per i samhället?

GENERATIONSPERSPEKTIV: Om man jämför äldre mot yngre, hur ter det sig då. Ja, först och främst får man betänka att grupperna inte är homogena. Kanske främst gruppen äldre har drabbats olika inom gruppen. De riktigt äldre, 75 till 84år, fick inga direkta ekonomiska problem under tiden. Många av de lite yngre av de äldre klarade sig också förvånansvärt bra genom perioden. Två exempel på detta kan vara: Att av dem i de högsta förvärvsarbetande åldrarna, 56 till 65 år, slogs nästan inga ut från arbetslivet under perioden Samt att sammanboende pensionärer visar de mest positiva föränd­ringarna gällande inkomstnivå under denna period, vilket till stor del beror på att de nytillkomna pensio­närerna har högre ATP. Många pensionärer drabbades dock av neddragningarna, liksom de som då var 20 – 25 år. I båda dessa grupper fick man minskade inkomster och blev på olika vis mer beroende av samhällets hjälp. De äldre fick sina pensioner minskade genom att besparingar genomfördes inom pen­sionssystemet. Man indexreglerade inte deras pensioner fullt ut vare sig 1993 eller 1996. De yngre fick sina inkomster minskade genom att de inte kom in på arbetsmarknaden, eller förlorade sina arbeten, då arbetslösheten bland unga ökade kraftigt under 90-talet. En markant uppgång i behovet av socialbidrag fanns bland ungdomarna, i åldern 18 till 24 år fördubblades behovet under perioden. Många ungdomar valde då att utbilda sig, antalet studerande i åldern 20 till 25 år fördubblades från 80 till 90-talet. Likaså fanns en klar tendens att ungdomar bodde kvar hemma hos sina föräldrar längre. Så förutom sina lägre löner, eller på grund av dem, blev ungdomarna även i behov av socialhjälp och av studiebidrag från stat/kommun. De äldre pensionärerna tillhör en grupp som ofta behöver mycket hjälp/vård och tar i an­språk en relativt stor del av de tillgängliga resurserna inom de offentliga vård- och omsorgssystemen. Här fanns dock minskade resurser under 90-talet. Mycket privatiserades, annat lades ut på entreprenad. Även det som blev kvar inom kommun och landsting fick krav på sig att effektiviseras att ”få mer gjort för mindre pengar”. Kommunerna riktade in sig allt mer på de mest behövande och många som innan fått hjälp genom kommunen fick nu förlita sig på släkt eller privata alternativ, framförallt gällande hemtjänst. Kommunen fick även höja många avgifter. Vilket inte alla pensionärer klarade att betala. Så båda dessa grupper – yngre och äldre – hade en besvärlig period. Båda kom kanske dock ur den relativt väl. Ser man till indexeringen av pensionerna, så genomfördes den fullt ut igen 1999. Ser man till ungdomarnas behov av socialbidrag kan man se att den allmänna nedgången av bidragstagande 1998 hade stor ge­nomslagskraft just på ungdomarna.

MINA TANKAR: Jämför man dessa grupper rakt av skulle jag vilja säga att de äldre klarade sig ge­nom denna period klart mycket bättre än de yngre. Jag kan dock tänka mig att mycket av de ekono­miska bekymmer som de yngsta hade egentligen drabbade deras föräldrar mer, eftersom de till stor del valde att bo hemma och studera. Detta kan jag tänka mig innebar en extra belastning, inte bara ekono­miskt utan även socialt för föräldrarna. De pensionärer som behövde hjälp av kommunen och inte fick detta beroende på att de inte längre var prioriterade eller att de kunde få hjälp men inte tog den pga. höjda avgifter. Dessa pensionärer blev även de beroende av sin familj, sina barn främst då. Så i slutän­den blev den generationen mellan dessa två grupperna på ett vis kanske mest drabbad, de skulle ta hand om sina föräldrar och sina barn. Eftersom det traditionellt är kvinnorna som tar hand om detta så lades troligen denna uppgift på dem. Inte undra på att dessa kvinnor, ofta redan dubbelarbetande, nu representerar en stor del av de långtidssjukskrivna vi har på grund av utmattningsdepression…

KÖNSPERSPEKTIV. Har neddragningarna i samhället under 90-talet påverkar män och kvinnor på olika vis. Både män och kvinnor påverkades av den ekonomiska krisen i form av arbetslöshet. De största neddragningarna i samhället på arbetsfronten var inom tillverknings- och byggsektorn, vilka båda är mansdominerade arbetsplatser. Här skedde de största neddragningarna mellan åren 1990 till 1993, då var arbetslösheten uppe i siffror som påminde om dem som rådde under 30-talet. För kvinnornas del, som till stor del arbetar inom den offentliga sektorn, var andra halvan av 90-talet då de drabbades mest av uppsägningar. Eftersom det var då de stora neddragningarna gjordes där. Sammantaget drabbade dock arbetslösheten männen något hårdare än kvinnorna under perioden. Under 90-talet ökade risken för kvinnor att ha ett jäktigt arbete, så att det mot slutet av årtiondet hade 30 % större risk till detta än en man, medan de vid årtiondets början löpte ungefär samma risk. Det skedde en viss utjämning mellan män och kvinnors inkomster under 1990-talet. På det hela taget har dock den svenska befolkningen fått lägre inkomster under decenniet. Den grupp i samhället som under tiden fick de största relativa in­komstminskningarna var ensamstående föräldrar, vilka oftast var mammor/kvinnor. En positiv sak var att trots den stora sysselsättningskrisen under perioden återgick inte kvinnorna till hemmafrurollen, utan kvinnors deltagande på arbetsmarknaden är numera självklar och naturlig.

MINA EGNA TANKAR: Då kvinnor oftast står för den omvårdande delen i samhället, både den be­talda inom sjuk- och omvårdnad och den obetalda inom familjen, påverkar en neddragning av välfärds­politiken säkerligen kvinnor, både direkt och indirekt, mer än män.  I stort kan jag dock tro att krisen på 90-talet drabbade män och kvinnor lika hårt, fast på olika vis och under olika perioder. Fast, som jag skrev innan, att eftersom det oftast är kvinnorna som har huvudansvaret för omvårdnaden i familjen är det troligast de i första hand som får problem om det blir ont om dagisplatser, eller en äldre släkting inte längre har rätt till eller råd med hemtjänst. Liksom det oftast är kvinnor som förlorar de arbeten som dras ner på inom det offentliga, ex just hemtjänsten. Så kvinnorna får ”betala” två gånger för de neddragningarna känns det som.

ETNISKT PERSPEKTIV: Hur har då neddragningarna inom välfärdsystemet under -90 talet påverkat invandrare/flyktingar. Under första halvan av 1990-talet fick Sverige ta emot flera stora flyktingvågor, främst åren 1992 till -94, mestadels från det då sönderfallande Jugoslavien. De kom hit mitt i den eko­nomiska krisen, vilket gjorde det svårt för dem att finna försörjningsmöjligheter/arbeten. Då inga andra skyddsnät fanns, var de ofta hänvisade till socialbidrag. Invandrare har ofta ett mer genomgripande behov av hjälp än vad sverigfödda har. De behöver ofta bidrag längre period och ibland även högre summor vid varje utbetalningstillfälle. Under 90-talet ökade alltså socialbidragstagandet till utländska hushåll. Till stor del beroende på den flyktingström som kom hit under årtiondets första hälft. Vistelseti­den i Sverige har betydelse för behovet av socialbidrag. Utrikes födda som varit i landet femton år eller mer har ett bidragsberoende som är väldigt likt det för svensken. De invandrare som redan bodde i lan­det drabbades hårdare av arbetslöshet under krisens -90 tal än de svenskfödda, speciellt de födda utanför Europa. År 1997/1998 saknade knappt varannan person född utanför Sverige arbete. Vid samma period löpte en utrikes född mer än dubbelt så stor risk som en inrikesfödd att ha en tidsbegrän­sad anställning. Ett annat problem som invandrarna/flyktingarna fått leva med i Sverige är boendeseg­regation. Såväl etnisk som ekonomisk segregation ökade under 1990-talet, främst i storstäderna, allra mest ökade det under första halvan av perioden. Den etniska boendesegregationen ökade främst i de tre storstadsregionerna. Då främst under första hälften av 90-talet, men var där i stort konstant mellan -95 och -98. Segregationen var mer uttalad i Malmö och Göteborg än Stockholm. Utanför storstäderna ökade segregation även mellan åren -95 och -98. Ett problem med den stora invandringen var att de som kom hit inte hade samma befolkningsstruktur som den befintliga befolkningen här i landet. Gruppen som kom hit bestod mestadels av personer i arbetsför ålder (20 till 40 år) och barn. Detta kan göra det svårare för samhället att planera för ex socialpolitik då de inte vet exakt hur framtidens befolknings­struktur ska te sig. Detta att de som invandrat hit är relativt unga allihop kan, om arbetsmarknaden bätt­rar sig, hjälpa upp den lite udda demografiska struktur Sveriges befolkning har nu med så många äldre. Detta kan göra att Sverige får lättare att försörja alla pensionärer i framtiden och inte minst kan det leda till att fler utrikes födda får arbete i landet och kan försörja sig själva.

MINA TANKAR: De som kom hit som flyktingar/invandrare i början av 90-talet hade oturen att komma hit samtidigt som den svenska arbetsmarknaden ”gick på knäna” på grund av den ekonomiska krisen. Detta tror jag påverkade den attityd som ”svenskarna” fick gentemot dem. Här fanns en rädsla att bli av med sina arbeten och även de sociala rättigheter vi hade i vårt samhälle. När då det kom hit stora mängder människor som, i ett inledande skede, behövde hjälp som kostade pengar blev rädslan än större för att förlora det man hade hos många ”svenskar” tror jag. Vilket kan ge hopp om framtiden. Om konjunkturen går upp och arbetslösheten minskar tror jag att invandrare kan få uppleva en positivare at­tityd från ”svensken”. Dels kan många fler invandrare då få jobb och försörja sig själv och dels kan ”svensken” vara generösare med att acceptera bidragsberoende om statens kassa är full. Med de stora pen­sionsavgångar som väntar i landet inom en tioårsperiod så kommer det tvärtom att behövas många som kan arbeta.

KLASS-  el. SOCIALGRUPPSPERSPEKTIV: Hur fördelades problemen under 90-talet mellan olika klasser. Inkomstskillnaderna mellan rika och fattiga tilltog under decenniet. Delvis beroende på att man i olika grupper hade olika typer av inkomster. De fattigare var beroende av löneinkomster och ev. olika socialförsäkringar. Vilka båda löpte risk att minska under 90-talet pga. arbetslöshet och åtstramningar i bidragsgivande. Medan många av de rikare hade inkomster även från placeringar i aktier och aktiefon­der, vilkas värde ökade kraftigt. Sammantaget var det barnfamiljerna som upplevde den mest negativa inkomstutvecklingen under perioden. Efter 1995 ökade de genomsnittliga inkomsterna i samhället igen efter en nedgång under första halvan av årtiondet. Det är framförallt höginkomsttagarna som fått del av denna ökning. Många unga i samhället, 20 till 25 år, kom att stå utanför arbetsmarknaden, pga. arbets­löshet, under -90 talet. Av dessa var markant många från arbetarhem. Under 1990-talet ökade antalet tjänstemän på högre nivåer och antalet arbetare minskade på arbetsmarknaden. Vid decenniets inled­ning fanns totalt sett fler arbetare än tjänstemän, medan det vid slutet av perioden fanns det betydligt fler tjänstemän än arbetare. Även om den enskilt största gruppen i samhället ännu var arbetare inom okvalificerade yrken. De tydligaste arbetsmiljöskillnaderna mellan olika grupper finns ännu mellan indi­vider i olika sociala klasser, även om det finns olikheter även mellan andra grupper i samhället. Exem­pelvis löper en arbetare nästan 20 gånger större risk än en tjänsteman att ha ett fysiskt krävande ar­bete, medan en tjänsteman å sin sida har 55 % större risk att ha ett jäktigt arbete än en arbetare.

MINA EGNA TANKAR: Spontant tänker jag mig att en nedgång i ett lands ekonomi, som gör att många blir arbetslösa och att bidrag och annan hjälp från samhället stramas åt, måste naturligtvis drabba dem hårdast som redan från början har minst. Har man en god ekonomi från början klarar man sig säkerligen lättare än om man redan innan krisen hade svårt att få det att gå ihop varje månad. Kanske är det därför man kan se att det främst är arbetarbarnen som ställts utanför samhället under perioden. De mer välbär­gade familjerna har kanske möjlighet att låta ungdomarna studera Vilket de säkert har nytta av då det är inom yrken som kräver utbildning som arbetsmöjligheterna ökar.

FRAMTIDEN: Jag hoppas alla kan acceptera varandra så som de är, kvinnor, män, svenskfödda eller utrikesfödda i framtiden, samt att man klarar sin ekonomi ibland och behöver hjälp ibland, att allt detta kan bli accepterat. För att detta ska kunna bli, verkar det som om landet behöver en god ekonomi.