Funderingar kring en pannkaka

Knäck ägget mot skålens kant och låt det rinna ner i skålen. Sedan du kastat skalet låter du tre deciliter mjölk och två deciliter vetemjöl följa efter ägget på dess färd. Så tar du fram en visp och blandar alltihop till en ljuv, slät och blank smet. Ställ nu stekpannan på din spis, värm den och lägg i en klick smör eller margarin. Då fettet smält ut och blivit lite brunt är det dags att börja grädda pannkakor av din smet. Du häller ut en klick smet i stekpannan. Kanske du får vicka lite på pannan för att hjälpa smeten att täcka hela botten. Nu är det bara att vänta tills smeten stelnat till på hela pannkakans ovansida. Då sticker du in din stekspade under pannkakan och vänder den snabbt. Nu behöver den inte ligga så länge i pannan, bra så att även denna sidan får lite färg. Nämen, vad har hänt nu? Du har nog haft plattan för varm. Pannkakan har blivit helt bubblig som ett månlandskap.

Men vad är det där vid den stora bubblan där borta? Små kulor. När jag tittar närmare ser jag att kulorna vid kullen är en liten pilallé. Javisst, vi har nog kommit till Sveriges sydligaste landskap - Skåne. Det brukar man ju säga är platt som en pannkaka...

Borta vid en stor, pampig, tvådelad skånepil står två cyklar lutade. De ser så inbjudande ut och vi ser ingen i närheten så vi grenslar vars en och cyklar iväg. Vi cyklar närmare den stora kullen, som när man är så här nära mer liknar en ås. Vägen är slingrig och full av kurvor. I dikesrenarna lyser mängder av tussilago mot oss som små solar. Genom en liten träddunge vid vägkanten skymtar vi en stor vit byggnad med lite underlig brytning på taket. Undras vad det är för hus? Nyfikna trampar vi vidare, drivna av vår nyfikenhet.

Efter en stund kommer vi fram till ett sött, men lite underligt, vägkors. Här möts fyra vägar. Tre asfalterade och en liten grusväg. Vägarna möts i en triangel av gräs, överhöljd av påskliljor. Runt korset ligger gamla, välbevarade hus. Ett ser ut att ha kunnat vara en krog eller något liknande en gång i tiden. Min blick glider vidare längs husen och fastnar vid ett annat hus. Det verkar att vara en verkstad av något slag, kanske en bilverkstad. Var är vi någonstans månntro och vad är det för fint hus vi ser genom träden. Just som vi skall ge oss av för att utforska byggnaden vi sett uppmärksammar jag tre vägskyltar som står bland påskliljorna mitt i vägkorset.

Veberöd, Dalby och Genarp står det på skyltarna. Då är det nog Romeleåsens fot vi cyklar vid, sa jag till dig. Här ska visst ligga ett underbart gods på en halvö i en liten sjö. Häckeberga slott har jag för mig att det heter. Kanske är det det vi sett genom träddungen. Vi trampar iväg åt det hållet där vi skymtat det det stora, vita huset. Vägen är kantad av stora träd. Vi närmar oss huset i en vacker allé. Där framme ligger det badande i den sol som träden skymt för oss.

Vad välbevarat huset är. Allt skiner vitt. I en hage på andra sidan vägen går flera hästar lugnt och betar. Några höjer nyfiket blicken för att se vem det är som kommer. Då de konstaterat att vi inte har något med åt dem återgår de till att lugnt njuta av den tidiga vårsolen. Vi gapar båda av beundran och förvåning inför denna pampiga, men samtidigt skira byggnad. För visst är det ett slott, men här finns ingen sjö i närheten. Då kan det inte vara det spännande Häckeberga, som vi trodde, varifrån det danska konungariket i praktiken periodvis lär ha styrts ifrån för länge sedan. Vad var då denna vita dröm för hus?

Då svänger en mörkblå Saab 900 förbi oss och upp på slottets gårdsplan. Den väcker mig ur mina funderingar. På bakluckan sitter ett stort, silverfärgat björnemblem. Naturligtvis! Detta är Björnstorps gods. Det som Christina Piper införskaffade 1712. Hon lät visst uppföra och färdigställa huvuddelen av slottet efter Carl Hårlemans ritningar 1750 till 1752. Så den härlighet vi nu stod inför svarar i hög grad Christina Piper för. Idag är det släkten Gyllenkrok som äger och bebor slottet. De lär förresten ha varit inblandade i godset redan under Christina Pipers tid. Ja, Gyllenkrok och Björnstorps gods hör väl mer eller mindre ihop, kan man säga. 1754 köpte kammarherre Fredrik Gustaf Gyllenkrok godset. Sedan förvärvades godset under en tidsperiod av 57 år fyra gånger av släkten Gyllenkrok, varav tre gånger under 25 år av just kammarherre Fredrik Gustaf.

Vi börjar bli hungriga. Vi ser en liten skylt om att det finns en kaffestuga i närheten. Vi grenslar åter våra cyklar och beger oss iväg. Då vi kommit en bit på väg ser vi en fallskärmshoppare sakta dala ner mot marken. Vi kom då att tänka på att vi hört talas om att det inhyses en fallskärmsklubb på godset.

Mmm... Där framme ligger ett korsvirkeshus. Det är säkert kaffestugan. Min mage suger verkligen efter mat, så det är tur att vi är framme. Nu ska det smaka gott med kaffe. Just som vi ska svänga upp på den grusade gårdsplanen, noga övervakade av en brun häst, hör jag någon som ropar. Vem kan det vara?

Det är du som ropar att pannkakorna är klara. De ligger där i en prydlig hög omgivna av syltburkar och en skål med vispgrädde. Det sprids en ljuvlig, välsmakande doft av kaffe och pannkakor kring bordet, och det syns inga spår av vare sig slott eller pilvallar. Tänk vad fantasin kan springa iväg med en, eller gjorde den kanske inte...