|
NATUREN - vad betyder naturen för oss? Vad lägger vi egentligen för innebörd i ordet? |
|
|
Vi svenskar talar ofta om naturen... På senare tid tycker jag nästan att det blivit lite "fint" att vara intresserad av naturen - finna ny kraft och styrka där, i dessa tidevarv med utbrändhet mm. Långt borta känns den tid då man ansågs som en mes om man tog en skogspromenad *ler*... Även om jag själv är en person som till och från i mitt liv har varit en flitig skogspromenerare - allt från scout som barn via hundägare till småbarnsmamma och... Ja, trots att jag gärna själv beger mig ut i naturen då jag har tid och lust så har jag allt mer börjat reagera på ordet "natur" - vad står det för... Vad menar vi då vi säger NATUR? och menar vi alla samma sak? Tror inte det jag... |
|
|
Ibland, allt oftare tycks det mig, hör jag människor nästan tävla i
att ha besökt den "finaste" och bästa naturen... Vad är då det kan jag
frågande undra? Vad innebär det? Jo, här i Skåne har jag fått för mig att
det för mången innebär en orörd natur - en markbit/yta som är just
naturlig... Ja, då leder detta mig vidare - och vad är då naturlig
(natur)? Var finns mark som inte människan påverkat? Ja, inte i Skåne
iallafall... Någonstans läste jag att den sydligaste orörda marken i
Sverige är Tiveden mellan Vänern och Vättern. Är den då naturlig? Är
den helt opåverkad av människan genom årtusendena? Ja, inte vet jag... Om
den är det - kan den då kallas natur? Fast om det är kriteriet för att få
kallas natur (om man är markyta) - i så fall vad kallar vi all annan mark
som vi besöker på vår fritid? Löparslingor i skogar kring våra tätorter,
strandremsor där vi solar, ängar där vi flyger med drakar, sjöar där vi
fiskar osv. |
|
|
Natur för mig är inte
alls så avancerat... Jag tycker det är mycket doften, ljuden och de
känslor som väcks inom mig av bladprassel, fågelsång mm. För mig kan ett
stort träd på en bakgård mitt inne i stán vara natur, eller en dikesren
längs en grusväg ute på en skånsk rapsåker liksom en park kan ge dessa
sommarljud - lekande barn, plaskande vatten och prasslande blad i
vinden... Då jag skrev "dikesrenen längs med grusvägen" fick jag upp en en tanke/ett minne från en tjugo år tillbaks . Jag bodde då i en mindre by ute på skånska landsbygden med gångavstånd till skogen. En väg jag kunde välja för att gå upp till skogen där var via just en grusväg - där promenerade jag och min hund Frida ofta. Just som vi var nästan framme vid skogsbrynet stod en gammal gammal skånepil på vägens högra kant. Den var ett litet ekosystem i sig själv *skrattar*. Trädet bestod nästan bara av barken runt omkring... Och uppe i dess topp (om nu en skånepil har en topp... *funderar*) växte en rödavinbärsbuske... Charmigt!! |
|
|
Natur - ordet, skriver
Fredrik Lindström en del om i sin bok "Världens dåligaste språk" -
intressanta tankar, som jag tycker om att fundera på... Ordet NATUR skriver han så här om - Titta bara på begreppet "naturen". Man skulle av naturliga skäl tycka att det borde vara urgammalt, eftersom den alltid funnits och i ett längre perspektiv tämligen oföränderlig. I själva verket är det ett ganska "nytt" begrepp, det är inlånat från latinet där det från början betydde födelse. I den äldre fornsvenskan finns inget ord med den här betydelsen. Ordet "naturen" har i själva verket fått en ökad användning under de sista århundradena, absurt nog i takt med att människan själv avlägsnat sig från den. Så länge folk verkligen levde i naturen var de mer intresserade av att kunna benämna dess alla skiftande beståndsdelar, olika slags sjöar och markbeskaffenheter, växtlighet och väderförändringar. Det är inte säkert att de som levde i jägar- och samlarsamhället skulle förstå vad vi menar med ett sånt enormt vitt begrepp som "naturen". Eftersom den var självklar för dem, de levde ju mitt i den, så de behövde de inget ord för den. och vårt språkbruk avslöjar oss; det skvallrar om att vi inte riktigt tycker att vi själva längre hör dit... |
|
