Funderingar och tankar kring frågan om hur svensk socialpolitik påverkat kvinnans frigörelse i det svenska samhället

Fungerar socialpolitiken som frigörande för kvinnor eller snarare som befästande/ förstärkande av ojämlika mönster mellan könen? Arbetsmarknad – familj.

Vad jag tänker på medsamma då jag läste denna frågeställning är att en sak som socialpolitiken gjort för kvinnor, speciellt fattiga kvinnor, är att de sluppit oro! Dels pga. olika bidrag som tryggat ekonomin vid ev. sjukdom och annat, men jag tänkte nu framförallt på föräldraförsäkring och barnomsorg. Genom de sociala reformerna har kvinnorna sluppit oroa sig för sina barn under arbetsdagens lopp, något jag tycker är mycket värt. Kvinnor har alltid arbetat. Om de då haft barn har de säkert alltid oroat sig för dem under tiden. På landet kanske de hade en viss möjlighet att själva eller någon annan i deras närhet kunde se till barnen samtidigt som de arbetade. I staden och industrin blev dock familjen splittrad, kvinnan var på sitt håll och barnen på ett annat. Vilket måste ha lett till stor oro hos de fattigare kvinnorna. De mer välbeställda kunde anställa barnflicka och/eller hushållerska för att se till barnen, medan de fattigare fick låta barnen klara sig i stort sett själva. Nu finns möjlighet för alla att först stanna hemma med barnen och sedan kunna få en plats på ett dagis för dem. Vilket måste ses som ett fram­steg för både mammorna, barnen och samhället!

Genom detta kan allt fler kvinnor arbeta utan för hemmet, viket måste ses som positivt då de därmed kan försörja sig själva och inte blir beroende, av exempelvis sin make. En negativ sak är dock att det ofta blir så att kvinnor dubbelarbetar. De har kvar de av traditionen kvinnliga sysslorna, samt har fått nya genom att de arbetar lika många timmar utanför hemmet som mannen. Varför det blivit så kan man undra. En orsak kan kanske vara att ända sedan jordbrukarsam­hället har kvinnorna skött arbetet inomhus och mannen det utomhus. Denna uppdelning verkar finnas kvar än. Kvinnan har ansvaret för allt inom hemmets fyra väggar, bl.a. barn, tvätt och städ. Medan man­nens utomhusarbete inte finns kvar i samma utsträckning, eller gjorts om till lönearbete. Trädgård och bil- och husskötsel är oftast mannens uppgift i familjen. Där är det klart vanligare, möjligare och mer accepterat att man lejer bort uppgifter som biltvätt och gräsmatteklippning, än matinköp och städning. Så arbetsfördelningen inom familjen har inte riktigt hunnit med den förändrade arbetssituationen utanför hemmet. Då båda arbetar lika mycket utanför hemmet borde arbetet i hemmet självklart delas lika, men så är det oftast inte. Vilket jag tror lett till mycket av den utmattningsdepression som kvinnor lider av idag. Att det blivit så är väl dock inte socialpolitikens fel, utan attityderna i samhället som inte hunnit med att förändras.

Återigen är samhället i form av lagar och reformer snabbare att införa förändringar/förbättringar än samhällets medborgare är att förändra sina attityder. Kanske är detta något som också skulle kunna ingå i en välfärdsstat, att undervisa/påverka människors attityder?

Jag skrev om föräldraförsäkringen innan. Den i sig kan ge chans till attitydförändringar, med en föräldraförsäkring som kräver att pappan är hemma en större del hos barnet. Då skulle man kunna vinna flera saker: Dels att pappan ensam hemma med barnet fick han chansen att uppleva vilka uppgifter ett hem faktiskt rymmer. Därmed får han både kunskap om detta och en chans till attitydförändring, till vem som bör göra vad i framtiden i familjen. Likaså får arbetsgiva­ren en chans till en attitydförändring.

Om många unga män tar ut lika mycket föräldraledighet som unga kvinnor, samt sedan delar lika på tillfällig föräldrapenning då barnet blir sjukt i framtiden, finns ingen anledning att inte anställa unga kvinnor. Likaså bör risken för kvinnan att få sämre löneförhöjning och sämre karriärmöjlighet pga. hemmavarnade med barn minska. Samt att frånvaron sprids ju faktisk ut på två, så ingen arbetsgivare ”drabbas” lika hårt heller av långvarig föräldraledighet eller kortare frånvaro p.g.a. sjukt barn.

Ett problem tror jag är att traditionellt kvinnligt arbete inte värdesätts i samhället, på samma vis som manligt. Har tydligen aldrig så gjort enligt Göranssons text i ”Äventyret Sverige”. Där står att en kvinna, i jordbrukarsamhället, kunde rycka in och hjälpa till temporärt i en manlig syssla, men inte på andra hållet. Därför anställde man hellre en kvinna. Hon kunde rycka in och göra drängjobb om så behövdes, medan en dräng inte kunde rycka in och göra pigjobb. Så kostade en piga mindre i lön också.

Ska vi uppnå ett jämlikt samhället måste det börja i hemmet, tror jag. Liknande tankar tycker jag mig finna i en text jag läst av Antonen. Samhället måste se och uppskatta det oavlönade omsorgsarbete kvinnor gör och få in det i samhället, liksom mannens traditionella sysslor blivit lönearbete. Detta tycker jag Sverige lyckats bra med där staten sköter mesta omvårdanden av barn och gamla, jämfört med ex de sydeuropeiska länderna och USA där kvinnor ännu förväntas utföra dessa sysslor oavlönat i hemmet. I tanken om att man skall uppskatta kvinnans traditionella uppgifter på samma vis som mannens får man inte glömma bort de kvinnor som vill vara hemmafruar. Vi har i vår nit utgått från att alla vill vara ute i förvärvslivet och glömt bort att det finns de som vill vara hemma och ta hand om sina egna barn och hem. Om allt arbete värderades lika borde ju en sådan sysselsättning vara lika acceptabel som någon annan. Från statens sida är det inte helt ok att välja att vara hemmafru. Vilket man bl.a. kan se på det vis man räknar ut bostadsbidrag, där en ensamförsörjare måste tjäna oerhört mycket mindre än om två föräldrar tjänar vars en del för att få bidrag.

Jag känner att socialpolitiken gjort det möjligt för kvinnan att inte arbeta i hemmet, genom ex barnomsorgen. Om det sedan beror på att hon inte vill, att hon måste försörja sig utan för hemmet eller har ett intressant yrke hon vill göra karriär i är ointressant. Så på arbetsmarkanden har socialpolitiken verkligen varit frigörande för kvinnan. Vilket gjort henne fri att leva det liv hon vill och ex. inte vara tvingad kvar i en relation hon inte trivs i pga. ekonomiska aspekter. Inom familjen vet jag inte om socialpolitiken kan göra så mycket. Som sagt, kanske acceptera hemmafrurollen som ett arbete för dem som vill välja den biten. Eller kanske få till stånd ett samhälle där män och kvinnor delar på de sysslorna så att kvinnan slipper vara dubbelarbetande, vilket kan vara en orsak till att man vill vara hemmafru kanske. Här är det annars nog attityder som behöver förändras, och det gör de - fast sådant tar tid.

Ofta framförs att det går alldeles för långsamt med kvinnans lika ställning med mannen på arbetsmarknaden. Visst kan man känna så. Jag hörde dock på radio, att demokrati kräver långsamhet för att alla ska hinna med att tänka, tycka och besluta. Tycker det ligger mycket sanning i det. Visst händer det trots allt en hel del på denna front. Tittar man ca hundra år tillbaks har mycket förändrats, en faslig massa helt enkelt. Tänk bara att år 1906 (mindre än 100 år tillbaks) beslöt riksdagen att staten skulle betala ut en lägre lön till kvinnor, eftersom deras lön bara skulle ses som ett komplement till mannens. En sak som känns otänk­bar idag! Istället upplever de flesta (både män och kvinnor) det som ett problem att kvinnor i snitt tjänar endast 80 % av mannens lön. Dessa två omständigheter med ett sekel mellan sig måste väl ändock tyda på att framsteg göres

Antonen skriver också ofta om personlig autonomi och frihet är viktiga komponenter för kvinnor för att uppnå ett jämlikt samhälle. Alla individer bör i samhället kunna upprätthålla en socialt acceptabel levnadsnivå oberoende av sina familjerelationer, antingen genom lönearbete eller genom socialförsäkringsskyddet. Kvinnors personliga autonomi har att göra med huruvida de kan hoppa av från sina familjeförpliktelser. Vilket de endast kan om samhället har en god social service Även ekonomiskt oberoende är avgörande för kvinnors välfärd. Löneökning är av stor betydelse för kvinnors oberoende. Även om modellen med den manlige familje­försörjaren inte längre är så aktuell i de nordiska länderna, så innebär könsarbetsdelningen att män och kvinnor ändå hamnar i olika positioner.

Kvinnorna har fortfarande huvudansvaret för familjen, släkten och hushållet. En kvinnas medborgar­skap är till stor del kopplat till hennes roll som hustru, moder och omsorgstagare. En mer jämlik arbets­fördelning mellan män och kvinnor behövs, både då det gäller obetalt som betalt arbete. Vi behöver även en mer jämlik uppdelning av omsorgsarbete mellan staten och resten av samhället. Ser man på välfärdsstatens utveckling ur ett genusperspektiv kan man se en skillnad mellan manligt och kvinnligt. En autonomi som främst definieras i ekonomiska termer är ett manligt ideal. För kvinnors autonomi är det viktigt att lösa den sociala omsorgsfrågan. Då inte bara sett ur kvinnans synvinkel utan även utifrån de som behöver kvinnornas omsorgs intresse. Kvinnors oberoende av makar och fäder måste vara ett centralt mål i varje modernt samhälle. Liksom det är viktigt att se de personer vilka är beroende av om­sorg, att de ska kunna få denna oberoende av familj, släkt och äktenskap. I samhället värdesätts lönearbete högre än det omsorgsarbete kvinnor utför informellt. Det arbetet har inte integrerats i samhällets rättighetssystem på samma vis som lönearbete. I Sverige har vi trots allt ett system där kvinnor inte förväntas utföra omsorgsarbete som hemmafruar och obetalda omsorgsgivare på samma vis som i exempelvis i Sydeuropa. Vilket gör den svenska kvinnan självgående.

Mannen som familjeförsörjare blev en viktig del av mannens identitet i det nya industrisamhället. Kra­vet på hemmafru spred sig även bland arbetarklassens män, sågs som ett rättvisekrav gentemot bor­gerligheten. Skötsamhet blev ett nytt ideal. En skötsam man försörjde familjen medan en skötsam kvinna skötte hemmet. Kvinnorna hade sämre villkor i lönearbetet än männen. Dessutom hade de hu­vudansvaret för barnen och hushållet. Någon barnomsorg fanns inte. Synen på kvinnans arbete som sekundärt förstärktes och låg lön rättfärdigades. I lågkonjunkturerna ifrågasattes rent av gifta kvinnors rätt till arbete, ända in på 1930-talet. Ett förbud mot nattarbete speciellt för kvinnor 1909 fick en sådan utformning att det förhindrade kvinnor att konkurrera med männen på lika villkor om mer kvalificerade arbeten. Familjeförsörjarideologin slog hårt mot de familjer där bådas inkomster behövdes, samt mot ensamförsörjande kvinnor.

Jämför dessa ovanstående rader med hur kvinnor har det idag skiljer det en hel del nu mot då. Kvin­nor är betydligt mer jämställda på arbetsmarknaden idag. Trots att de inte lika ofta som män har höga positioner och inte ens lika lön för lika arbete, eller ens möjlighet till samma typ av arbete då vi har en könssegregerad arbetsmarknad i Sverige. Idag har dock de flesta kvinnor möjlighet att försörja sig själva, de har möjlighet att utbilda sig på samma premisser som män, de har tillgång till barnomsorg för barnen. Vilket gör att de kan trots allt nå den autonomi som Antonen talar om, de kan ”hoppa av från sina familjeförpliktelser”. De måste inte vara gifta för att kunna få den försörjning de behöver. Barnen får god tillsyn även om kvinnan arbetar. Även acceptansen i samhället runt omkring tycker jag numera är hög för att en kvinna väljer ett annat liv än det som den goda hustrun och modern. Det är ok att lämna barnen på dagis, att inte hinna vårda gamla farmor pga. av arbete mm. Även i familjen hjälps man åt mer nu än bara för tjugo år sedan. Då hjälpte han till – nu hjälps man åt, en stor skillnad på attityd.

Även samhället stödjer denna uppfattning tycker jag genom lagar som understöder kvinnors själv­ständighet ex barnomsorg, bostadsbidrag till ensamstående mm. Redan 1938 kom en lag som förbjöd staten att avskeda en kvinna pga. hon väntade barn och 1948 kom mödrahjälp, barnbidrag mm. En lag som den nya abortlagen 1974 visar att kvinnan har en stärkt ställning i samhället. Det är hon som bestämmer, ingen annan. Jämför det med att maken var förmyndare till gifta kvinnor fram till 1921!

Socialpolitiken har alltså varit och är frigörande för kvinnan. Hon är inte idag beroende av make eller fader för sin försörjning. Hon kan bestämma över sitt liv – även om det är en lång väg kvar till full jämlik­het. Kanske inte så underligt med tanke på att gifta kvinnor stod under sin makes målsmanskap ända fram till ca tio år innan mina föräldrar föddes. Allt kan inte hända över en natt. Kvinnor kom ut i arbetslivet för att de behövdes där, inte för att ge dem självständighet. Är det kanske detta som fortfarande skymtar fram emellanåt… En sak som nu känns viktigt är att inte förringa det traditio­nellt kvinnliga informella arbetet, utan att försöka få in även det i samhället istället