Kriser kan kan förekomma och uppträda i olika situationer, former och styrka...

Det finns olika typer av kriser: kriser orsakade av trauman, utvecklingskriser och psykologiska kriser.

Det Cullberg (Cullberg, 2003) benämner ”naturligt krisförlopp” gäller vid kriser som uppstår genom trauman. Krisen uppstår alltså av något som kommer utifrån, något man inte kan styra.  Exempel på trauman som kan utlösa kriser är: förlust (dödsfall, sjukdom, skilsmässa…), kränkning (skilsmässa, mobbing…) och katastrofer (inte bara de inblandade, utan även andra).

Cullbergs fasteori består av fyra skeden/stadier:

Chockfasen/Akuta fasen  - Reaktionsfasen – Bearbetningsfasen - Nyorienteringsfasen

* Den första fasen, chockfasen, uppkommer vid mycket häftiga och oväntade, dramatiska händelser. Denna fas kan vara mellan några sekunder till ett par dygn. Syftet med fasen är att skydda oss och det gör vi på olika vis – bortträngning, att bli rationell, regression, isolering, projektion. Så ytligt sätt kan en person verka helt oberörd medan en annan rusar runt och skriker i full panik – olika reaktioner på samma situation. Vad man kan göra för att hjälpa i denna fas är främst och viktigast att vara hos den chockade. Ge trygghet och lugn, ömhet, kärlek och omvårdnad. Likaså ska man se till att personen får i sig dricka och mat samt får sova – att de grundläggande behoven blir tillfredställda. Man ska även försöka se till att den chockade undviker alkohol, kaffe i större mängd och ångestdämpande mediciner (sömnmedel dock ok). Man ska aldrig lämna en människa ensam som är i denna chockfas. Denna fas kännetecknas av handlingsförlamning, vi tar bara in det vi orkar, risken för missförstånd är stor och vi är inte direkt mottagliga för vare sig förklaringar eller känslor.

* Den andra fasen, reaktionsfasen, kommer när chocken släppt, då personen känner sig trygg Nu får man tillgång till sina känslor, de olika försvaren släpper, och smärtan kommer fram! Denna fas kan vara från några veckor upp till flera månader. Denna fas är mindre kaotisk. Vad som kännetecknar den är att man kan ha sömnstörningar, aptitlöshet, kroppsliga reaktioner och/eller olika uttryck för ångest och depressiv förtvivlan. Undan för undan börjar dock en bearbetning ske och man fungerar lite bättre. Hur hjälper man då i denna fas? Genom att våga/orka vara med personen, finnas som ett stöd, lyssna och acceptera att personen ältar händelsen om och om igen. Vi avreagerar oss och lär oss successivt att acceptera de svåra känslorna. Försvarsmekanismer och sömnstörningar förekommer.

* Tredje fasen, bearbetning, kommer som nästa steg. Denna fas innebär att man bearbetar det som hänt. Bearbetningsfasen varar olika länge för olika personer, vanligt är dock mellan ett halvt till ett år. Det är viktigt att man inte hoppar över denna fas och inte skyndar på, utan låter det ta den tid det behöver. Tankar kan nu komma upp om framtiden – hur livet kommer att gestalta sig framöver. Bra kan vara att tala med någon medmänniska – kurator, präst, någon grupp med liknande erfarenheter eller någon i ens nätverk. Här går man in en form av reparationsfas. I förra fasen var det mycket känslor, nu börjar det även finnas plats för förnuft och fakta. Man bearbetar händelseförloppet och får insikt och mer klarhet i situationens nuvarande och kommande konsekvenser.

* Fjärde och sista fasen, nyorienteringsfasen, ersätter så småningom bearbetningsfasen och kan i sin tur vara hela livet ut. Nu är smärtan från händelsen (kanske man förlorat någon anhörig eller blivit kränkt) borta eller under kontroll. Vi kommer ut på andra sidan och accepterar lättare både situationen, känslorna, fakta och konsekvenserna. Alla kriser blir inte helt avslutade, speciellt gäller det föräldrars sorg över ett förlorat barn. Hur en kris löses och bearbetas beror till stor del på den yttre livssituationen. En väl genomarbetad kris kan ge människor en chans att nå ökad styrka och mognad. Risken finns att ett nytt trauma kan uppkomma innan det första är helt läkt.

Detta förlopp – Cullbergs ”naturligt krisförlopp” – är liksom man hör på dess namn något naturligt, något vi alla genomgår på ett eller annat vis om/när vi utsätts för en kris genom ett trauma. Det kan dock vara så att förloppet inte följer detta mönster utan att något inte blir som det ”bör” på vägen, det komplicerar till sig – ”Den komplicerade traumatiska krisen”. Redan under akutfasen kan det bli ”fel”, chocken kan bli så stor att ett förvirringstillstånd uppstår vilket kan kräva psykiatrisk vård. Efter ett par veckor kan en psykos uppstå av reaktiv art, kanske med sömnlöshet som bidragande orsak. Övergången till bearbetningsfasen kan också kompliceras av symptom som ex ångest och depressivitet. Sorgen kan även kapslas in om den inte löses på ett bra sätt – inget känns engagerande eller glädjande för personen och ofta får den något kroppsligt symptom som enda tecken på att allt inte står rätt till.

   Skillnaden mellan psykologisk kris och utvecklingskris gentemot kris orsakade av trauman är att den traumatiska krisen kommer utifrån och de andra inifrån. En utvecklingskris/fas uppkommer i extra känsliga faser/perioder i livet – den första jag tänker på är tonårstiden, men även att födas är stressande, liksom anknytningsperioden, att fylla 40 och 50 år kan vara arbetsamt för många liksom att gå i pension etc. Även om denna kris kommer av att man är i en känslig fas i sitt liv kan den utlösas av yttre (naturliga) händelser – börja på dagis, få barn/bli förälder, gå i pension etc. En psykologisk kris kommer också inifrån. Den kan utlösas av trauman el utvecklingskriser (så där berör den de båda andra två typerna). Denna kris brukar visa sig som djupa depressioner och andra typer av diagnoser som behöver professionellt stöd och behandling. Den traumatiska krisen, vilken väl är den vi menar då vi säger ordet ”kris” i vardagligt tal (kris = plötslig förändring) uppkommer dock som jag skrev i början – utifrån, plötsligt och oväntat… Oberoende hur jag mår inombords och vilken fas i livet jag är.