|
En
föreläsning - av Maria Eriksson |
|
Vi måste försöka se mer i könsmedvetna barnperspektiv. Vilket perspektiv man har är viktigt för hur man uppfattar ett problem. Att se världen ur barnets synvinkel kan vara ett barnperspektiv. Att inse att barn är ingen enhetlig grupp, kön spelar roll – man är flicka eller pojke. Huruvida vuxna har barnet med i sitt perspektiv påverkar den vuxnes syn på och förmåga att uppfatta barns behov. Hur hanterar vi i samhället våld av fäder? Sambandet mellan våld mellan de vuxna i en familj och hur barnen mår måste blir tydligt. Att se våld är i sig en psykisk misshandel och många gånger blir även barnen indragna och själva utsatta för våld – mellan 20 och 70% av barn i familjer med våld blir indragna i våldet av pappan. I familjer med våld upplever ofta barnen – Isolering, normalisering, växling mellan våld och värme samt att pappan är dominerande i familjen. Vad gör detta med barnen som växer upp där? Att mannen brukar våld mot kvinnan beror på hans identitet som man. Han anser inte att hans kvinna är så som en kvinna ska vara och att det hindrar honom i sin tur att vara den man han vill vara – så därför försöker han ändra sin kvinna genom våld (och ibland även döttrar) Detta gör att barnen växer upp i/lever i en väldigt speciell könskultur Maria Eriksson har myntat ett begrepp – ”Den separerade kärnfamiljen” Där anser hon att svensk familjepolitik ger budskapen att det ska vara gemensamt föräldraskap och att det helst ska skötas utaninblandning av staten. Samt att barnen ska ha vardaglig kontakt med båda sina föräldrar. Föräldraskapet blir en marginell fråga. Vi har en tanke i samhället om jämställdhet – jämställdhetspolitik . Genom att exempelvis upphäva könsarbetsdelning. Det har skapats ett ”Pappa-projekt”. Vari man ska omvandla auktoritära och frånvarande fäder till närvarande och omsorgsgivande pappor. Slutsatsen blir att i samhället idag verkar det anses att:
Men finns våldsamma svenska pappor? Bevisbördan för att det finns hamnar idag hos de redan utsatta mödrarna. Vårdnadstvister i samhället idag tenderar att allt mer betraktas på ett brottsmålvis. Vad man ska se till är barnets bästa och eventuella risker barnet kan tänkas utsättas för. Vad man allt mer ser till/gör är att man som i ett brottmål anser pappan oskuldig till motsatsen bevisats – han är en god pappa tills motsatsen är bevisad. Det är där fokus läggs – inte på barnet. I Nya Zeeland har man löst det hela på ett annat sätt. Domstolen har där bättre redskap för att kunna se till barnets bästa. Punkter att bedöma risk efter samt att man ser till att ha med en kontaktperson vid umgänge om man är tveksam tills dessa att motsatsen bevisats… Om våld i heterosexuella relationer Här finns två olika typer av ärenden – vanliga och undantag. Vid de vanliga ärendena agerar man oftast då här:
Vid undantagsfallen gör man ofta så här:
Om man tänker sig en linje med de vanliga fallen tillvänster och undantagsfallen till höger får man en plats i mitten som kan kallas förhandlingsutrymme.
Våld som börjar i separationsfasen kallas ofta just separationsvåld och kan tolkas på två sätt. Man kan se det som någon som börjar då och som kommer att fortsätta då nu mannen inte har kontroll längre och vill straffa kvinnan för att hon ger sig av. Man kan också tolka det som att skilsmässa är en svår situation och att mannen då kanske gör dumheter i en form av krissituation som han sedan slutar med då separationen är ett faktum… Här kan man nu se två olika grupper utkristalliseras inom familjerättspersonalen – jag kallar dem 1 och 2. Gruppen 1 drar mot vänster på den linje jag tidigare skrev om, dvs de drar gärna de fall som ligger inom förhandlingsutrymmet till vänster = mot de vanliga fallen. Saker som är typiska för denna gruppen är:
Gruppen 2 drar mer åt höger på den tänkta linjen – mot att lägga de fall som finns i förhandlingsutrymmet bland undantagsfallen. Saker som är typiska för denna gruppen är:
Fäders överordning/mödrars underordning En fråga att ställa sig här är – När går en pappa över gränsen, när blir han våldsam? Grupp 1 tål mer av detta än grupp 2. Hos grupp 1 kan man godta att det inte är en avvikande erfarenhet för en kvinna att ex bli knuffad – att det på något vis är acceptabelt, vilket man inte tycker i grupp 2. Grupp 1 har den ”Separerade kärnfamiljen” i fokus medan grupp 2 har ett kvinnoperspektiv/ kvinnomisshandel som fokus. Professionalism Att vara professionell är att vara opartisk för både grupp 1 och grupp 2 – men de olika grupperna tänker olika om vad det innebär att vara opartisk. För grupp 1 blir det partiskt att tro på mammans uppgifter om våld – medan det därmed blir för samma grupp opartisk att tro på mannens nekande… För grupp 2 är det viktigt att tro på mannen – de upplever det opartiskt att ta hänsyn till maktojämnhet. De utvecklar en antiförtryckmetodik. Tolerans av pappans våld gör det svårt att se barnens behov!! Familjerätten Här utgår man från en generell bild – att barn ska ha tillgång till sina båda föräldrar. Fäders våld mot mamman och mot barn ses som två skilda fenomen utan samband. Att fysiskt våld förekommer mot barn ses som en realitet. Sexuella övergrepp mot barn ses dock mer som ”anklagelse” eller ”misstankar” - vilka mamman använder för att få fördel i vårdnadstvisten. Barnet riskerar att inte bli sett och få skydd. Ofta reageras mot att dessa problem kommer upp just vid separationen – fast det är naturligt. Ofta är det nu barnen vågar berätta. Kan det då vara så att det finns psykologiskt utsatta barn men inte psykologiskt våldsamma fäder? Att om man tar bort mamman så försvinner det psykologiska trycket helt ur situationen. Nej – fast ibland ageras det som om det förhöll sig så… Socialsekreterare talar sällan med barnen om våld. De upplever att de inte har en relation som räcker för det – samt att de inte har resurser att ta han dom vad de ev sätter i gång… Detta leder till att barnen lämnas med
Då dessa temana inte kommer upp i intervjuerna/samtalen. När barn inte får möjlighet att berätta detta och bearbeta detta7sätta ord på detta – vad är det vi får reda på då? Krock – lagen och vardagen I lagen handlar det om kompetenta barn i vardagen ses ofta barn som beroende barn. En lösning för utredare på detta blir ofta att inte tala om våld – vad vet vi då? Våld och föräldraskap Mödrar - ”Den inadekvata misshandlade mamman” Pappor - ”Varje fall är unikt…” Mammors bedömning av pappan, eller barnens bedömning används ofta ”Den inadekvata pappan” talas det inte om Finns överhuvudtaget ingen generaliserad bild av pappan Föräldraskap Moderskap och faderskap ses som olika saker i vårt samhälle. Moderskapet – huvudansvaret Faderskapet är ett komplement Parallellt finns en annan tolkning Ett i princip könsneutralt föräldraskap – med moderskapet som norm och därmed ”den goda barndomen” En dubbelmoral Man kan vara/ses som en dålig förälder men en god pappa En könad asymmetri då samma sak inte sägs om mamman. Det är kulturellt begripligt at man kan vara en dålig förälder men god pappa Fast tanken om ”en dålig förälder men en god mamma” finns alltså inte I tankarna om barn och föräldraskap faller grupp 1 och grupp 2 som jag skrev om innan in i samma tanar och linje. Familjemodeller En modercentrerad modell är vanlig i praktiken – modern och barnet står nära varandra och kontakten mellan barnen och fadern går genom modern. Lagstiftningen baserar sig dock på en annan modell - ”Den separerade kärnfamiljen”, en symmetrisk familjemodell där mamman, barnet och pappan är tre olika jämställda individer med relationer mellan varandra. Så tar man och tar bort relationen mellan mamma och pappa har ändå barnet kvar en naturlig koppling till både mamma och pappa. Det växlas mellan dessa olika tankesätt och det spär på/skapar ett glapp mellan våldsamma män och pappor. Frågan är vad som ska prioriteras för barnet? - en tvåkönad familjerelation eller barnets trygghet? Att göra fäder fredliga Barn som vill träffa sin pappa ses som kompetenta – barn som inte vill träffa sin pappa ses som beroende av mamman? (fast de som vill träffa pappan ses inte som beroende av pappan…) Vad ska till för att en pappa inte är en tillräckligt god pappa? Det brister i samhället med en diskussion om makt knuten till positionen som far, vuxen man och förälder. Fadersmakt grundas i blodsband till ännu inte vuxna barn. På det sätt vi i samhället tänker idag ger fäder som använder våld ett stort handlingsutrymme. Det rättsliga föräldraskapet i Sverige utgår från ett biologiskt föräldraskap – förutsätter att ett psykologiskt och ekonomiskt kommer automatiskt med. De intervjuade misshandlade mammorna tänkte lite annorlunda här. ”Beter man sig inte som en förälder är man ingen förälder” En social/sociologisk relation. Föräldraskap praktiseras. Titeln måste ”förtjänas”. Det är detta tankesätt omhändertagandet av barn i grunden bygger på. Socialsekreterarna och mammorna olika tankar här. Vad kan man göra?
Umgänge på barns villkor Våldet har upphört innan umgänge Stoppa snabbt umgänge
Vem tar han om barnets tankar? Mamman lämnas ofta ensam med denna uppgiften. Barn behöver kunna känna att det har en kontroll och översikt över sitt liv. Man kan ex tänka på att från kvinnojouren förklara vart man kommit och vad som ska hända direkt till barnet. Umgänge bör inte ske förrän
Säkerhetsplanering med barn
Mammor och barn behöver hjälp att skapa en gemensam historia om vad som hänt. |
|
Tips på hemsidor, böcker mm som nämndes:
|