Kunskap om hemlösa ungdomar

Vilken kunskap finns kring hemlösa ungdomar i samhället? Vad finns det för kunskap? Var finns kunskapen? Vem skapar den? Åt vem? Används den? Om det inte finns kunskap eller om den inte används - vad kan det bero på? Ja, detta är något man kan fundera över och som jag gjort (år 2003). Nedan kan du läsa lite om hur jag tänkt och hur jag kom fram till mina tankar.

Jag börjar med att för mig själv ställa frågorna –Finns hemlösa? Hur vet jag det? Vet andra det? Kan de få reda på det? osv.

Utgår jag från begreppet ”vardagskunskap” har jag kunskap om att det finns hemlösa/hemlösa ungdomar. Denna kunskap baserar jag på min erfarenhet, vad jag ser och hör i min vardag, exempelvis på att jag själv ser varje dag då jag är på järnvägsstationen på orten där jag bor en grupp hemlösa i olika åldrar som brukar sitta där. 

Om jag vill ha en lite mer vetenskaplig grund att basera mitt påstående på finns även det omkring mig visar det sig. Jag tog helt förutsättningslöst och bläddrade i den skörd av tidskrifter som alltid kommer i min brevlåda och såg om där fanns någon form av kunskap/forskning om hemlöshet och om att även ungdomar är en drabbad grupp. Här fann jag flera artiklar baserade på mer forskningsliknande underlag om hemlösa.

 I nyhetsbladet ”Trivselfaktorn” från Hyresgästföreningen (nr 5/2003) fanns artikeln ”Bostadsbristen drabbar 7 av 10 skåningar”, som baserar sig på en rapport från Hyresgästföreningen, vilken de sänt ut till 3200 politiker under sommaren. I artikeln står bl.a. att bristen på bostäder orsakar en mängd olika problem bl.a. tvingas ungdomar bo kvar i föräldrahemmet mot sin vilja. Ville man veta mer fanns en hemsideadress i artikeln.

I SKTF-tidningen (nr 16 2003) fanns det också artiklar med kunskap inom området. En artikel hette ”Fler diakonibussar i Göteborg” och handlar om uppsökande verksamhet bland utsatta ungdomar med s.k. ”ungdomsbussar”. Detta är ett förebyggande arbete, men visar ändå på att gruppen ungdomar är utsatt, anser jag.

Även i tidningen ”Vår Bostad” (nr 10, okt. 2003) behandlades problematiken. Här skrevs det om hemlösa romska familjer. Man fick i artikeln bl.a. ta del av socialförvaltningens kunskap/arbete i frågan och om de svårigheter de hade med att skaffa dessa familjer boende.

Med dessa artiklar som bas anser jag mig till stor del kunna styrka att det finns utsatta och hemlösa ungdomar, samt att det finns kunskap om dem och deras problem inom kategorin vetenskaplig kunskap samt praktik/praxiskunskap, redan innan jag börjat söka på Internet. 

Kommen så här långt vill jag ha en definition på hemlösa, för att se om den går att applicera även på gruppen ”ungdomar”, vilken jag tror består av minst tre undergrupper: barn/ ungdomar i en hemlös familj, barn/ungdomar under 18 år som av någon anledning inte kan bo hos sina föräldrar samt de som är i åldern mellan 18 och 25 år och utan egen bostad.

På Socialstyrelsens hemsida, om undersökningen ”Hemlösa i Sverige 1999 – Vilka är de och vilken hjälp får de?”, fann jag följande definition av vad det innebär att vara hemlös

”Som hemlös räknas i denna undersökning person som saknar egen eller förhyrd bostad och som inte bor i något stadigvarande inneboendeförhållande eller andrahandsboende samt är hänvisad till tillfälliga boendealternativ eller är uteliggare. /…/Som hemlös räknas också person som tillfälligt bor hos bekanta, om han/hon p.g.a. bostadslöshet varit i kontakt med den uppgiftslämnande myndigheten/organisationen under mätveckan. Det centrala är alltså att en hemlös löst bostadsfrågan på mycket kort sikt eller inte alls. Det rör sig om en situation där man inte kan ha sina tillhörigheter på en bestämd plats och har svårt att knyta några stadigvarande sociala relationer.” 

Denna definition visar att barn/ungdomar i en hemlös familj är hemlösa och även att de ungdomar som är över 18 år och utan bostad är hemlösa. De ungdomar som är under 18 år men som inte kan bo hemma täcks dock inte av denna definition, tycker jag. 

Tittar jag vidare på Socialstyrelsens hemsida om denna undersökning framgår det att då undersökningen gjordes (1999) fanns kring 8500 hemlösa i Sverige och av dem var ungefär 1000 högst 25 år (alltså en knapp åttondel). Det visar sig vidare att var tredje hemlös har barn under 18 år. Endast 36 barn under 18 år rapporterades dock hemlösa, så troligen bor sällan barnen med sina hemlösa föräldrar utan är placerade i familjehem eller liknande. Nu har jag även funnit kunskap i siffror om att hemlösa ungdomar finns. 

En sak jag funderat kring under mitt sökande efter kunskap på Internet är att det inom detta område verkar finnas mest kvalitativa undersökningar/kunskap, även om en viss statistik förekommer. Jag har spekulerat lite i varför det är så. Dels tänker jag att - vilken grupp är det som ser till att denna frågan är aktuell? Det tycker jag mig kunna se är till stor del de hemlösa själva. Kanske påverkar det? Detta är ett känslofyllt ämne, kanske det kan vara en orsak till att det är svårt eller inte upplevs önskvärt att formulera kunskap i siffror och att andra former valts för att presentera material om hemlösa.

Jag har förstått att det inte är helt självklart att samma definition av hemlös gäller för alla forskare och instanser och kanske kan även det påverka/inverka – osäkerheten om vad en hemlös egentligen är, kanske kan den uppmuntra till mer kvalitativa studier?

Kanske kan ännu en orsak till att det inte, ännu, finns så mycket kvantitativt (som jag funnit i alla fall) om hemlösa är att det på ett vis är ett ”nytt” problem. Naturligtvis har det alltid funnits hemlösa, men för tjugo år sedan såg man inga i sin vardag, förutom ev. i Stockholms tunnelbanor. Det kanske kommer mer och annorlunda forskning/kunskap. 

Även den tredje gruppen jag skrev om innan, de under 18 år som inte känner att de kan bo i sitt föräldrahem, finns det kunskap om - visade det sig då jag sökt en stund.

Hur fann jag då den, och den andra, kunskapen på nätet?

Jag brukar oftast söka i Goggles sökmotor. Provade dock ett par andra sökmotorer nu och upptäckte att just i denna fråga fick jag bäst träffar i sökmotorn Eniro.

Att samhället har kunskap om att gruppen ungdomar som inte är myndiga men som inte kan bo hemma finns och att de är hemlösa fann jag kunskap om på bl.a. följande vis. Jag sökte på ”hemlösa ungdomar” och fick bl.a. upp ett nummer av de hemlösas tidning ”Aluma” där det fanns en artikel om hemlösa ungdomar. I artikeln fann jag en hänvisning till Yvonne Sjöholms doktorsavhandling ”På väg ut” (Stockholms universitet), som handlar om hur socialen hanterar ungdomar som rymmer hemifrån eller kastas ut från hemmet. Jag gav mig in på Internet igen och sökte vidare efter denna doktorsavhandling och lyckades finna den efter att ha provat lite olika kombinationer av sökord. Här fick jag då veta att även den tredje gruppen jag själv tänkt mig borde kunna finnas som hemlösa – att de finns och att kunskap om att de existerar finns. 

Som jag redan konstaterat så finner jag inte så mycket kvantitativ kunskap på nätet i form av ex siffror och statistik – och då blir det naturligt att det inte finns så mycket evidensbaserad kunskap inom området heller, tror jag, då de hänger samman. Däremot finns kunskapsbaserad kunskap, vilken inte är lika hårt knuten till positivistiska fakta, utan även inkluderar erfarenhet och praxis, som jag uppfattat det. Insamlad, bearbetad och systematiserad kunskap finns, det syns då man söker runt på nätet, och en önskan om att kunna använda denna på ett bra sätt tycker jag mig se. I boken ”Utvärdera” (Eriksson, Karlson 1998) kan man läsa att både kvalitativ och kvantitativ kunskap behövs parallellt. En kombination av dem krävs exempelvis för att fånga effektiviteten i en verksamhet, vilken i sin tur är kopplad till utvärderingar, medan produktiviteten kopplas till kvantitativ kunskap och uppföljning. 

Jämför man kunskapen inom socialt arbete med den inom medicinen, framstår oftast medicinen (som mestadels är evidensbaserad kunskap) som ett gott exempel. Jag själv känner mig tveksam till det, då jag tycker att medicinen är ett område som är allt för specialiserat och hjälpsökande ofta kan ”hamna mellan stolarna” – detta tycker jag skulle vara oroväckande om samma hände inom socialt arbete. De som söker hjälp på ex en socialförvaltning har oftast ingen annanstans att vända sig och har ofta komplexa problem som går in i varandra och de ska inte då behöva råka ut för liknande svårigheter att få hjälp som sjuka med komplicerade sjukdomsbilder ibland gör – för att de inte passar in någonstans… Tänk om en hemlös inte kan få den hjälp den behöver p.g.a. av byråkrati och specialisering. Här känner jag igen mig i tankegången i en artikel av Sven-Axel Månsson, då jag däri tyckte mig känna igen de riskerna jag själv kan se då man stöder sig allt för mycket på siffror och mallar och glömmer det mänskliga mötet samt att livet ibland är komplext och inte låter sig fångas i tabeller och siffror. Baserar man allt på evidensbaserat material som passar in i tabeller och mallar känns det som om det lätt blir att även verksamheten delas upp i delar som tårtbitar med mellanrum mellan. Därmed inte sagt at det måste bli så! 

Jag läste på webben om ett projekt där Socialstyrelsen fått i uppdrag av regeringen att leda ett utvecklingsarbete från år 2002 till 2005 där man ska utveckla metoder för att motverka hemlöshet, en del är att man ska stimulera lokalt arbete och bl.a. förebygga hemlöshet genom att förhindra vräkningar. Hemlösa barnfamiljer i Malmö tillhör en av de grupperna som är med i detta projekt. Man vill här satsa på långsiktiga lösningar och sätter utvärdering av projekten som en stor och viktig del av uppdraget. Socialstyrelsen kommer att i den biten ha en nära dialog med de lokala projekten. Detta låter mycket bra tycker jag – att man utvärderar och tar till vara det som är bra.  

Här går de sex basbegreppen ihop lite för mig. Arbetar man som i exemplet ovan med ett nära samarbete och en noggrann utvärdering – så kommer på något vis alla de andra begreppen in. Detta är ett professionellt sätt att arbeta på, enligt mig. Man undersöker vad som behöver göras, man gör detta, därefter kollar man upp om det blev gjort (uppföljning) och om det blev gjort på ett bra sätt (utvärdering) – sedan införlivar man detta i sin verksamhet. Tar man då under processen hänsyn till olika perspektiv och kontexter så har man ett klart professionellt arbetssätt tycker jag. Har man då kommit fram till ett sätt som känns bra för alla inblandade, som ger ett resultat som alla är nöjda med (både behandlare och behandlad – och ev. politiker m.fl.) och som alla tycker är av god kvalitet, sätter man då upp ramar för att behålla denna goda nivå (eller förbättra den) har man även uppnått en kvalitetssäkring.

Vad menar jag då med professionalitet? Ja, att arbeta utifrån kunskap – både framforskad sådan och den som man har av egen erfarenhet, och att göra detta på så jämlik nivå man kan med klinterna (i detta fall de hemlösa). Man måste inte göra exakt likadant med varje klient, det är inte professionalitet för mig, utan ge alla det som de behöver – alltså rättvist på så vis att alla får det de behöver, inte att alla får samma. 

Ett begrepp jag tycker känns extra viktigt i denna frågan att stanna upp vid är ”makt”. Som det så sant står i boken ”Utvärdera” (Eriksson, Karlson 1998) så är makten ojämnt fördelad. En socialarbetare har alltid en form av makt genom sin yrkesroll, utbildning mm gentemot sin klient. Kanske finns detta faktum i än större utsträckning i relationen till en hemlös, då jag misstänker att denna grupp har en ovanligt låg status i samhället – och det blir då extra viktigt för socialarbetaren att betänka detta. En annan vinkling på ”makt” just då det handlar om hemlösa ungdomar är vikten av att man tar med ungdomarnas perspektiv och åsikter i både behandling och utvärdering. I Sjöbloms avhandling diskuterar hon vilken betydelse och vilka konsekvenser avsaknaden av ett ungdomsperspektiv till förmån för ett familjeperspektiv inom socialtjänsten kan få för ungdomar som kastas ut från sina hem. Här vill jag koppla ”makt” till att ungdomarna ska tillmätas lika stort värde som föräldrarna vid kontakt med socialen och även vid utvärderingar mm. Här är det ungdomarna som är mest hjälpsökande, tycker jag.

En annan sak som är viktig vid utvärderingen av olika insatser för hemlösa barn och ungdomar (de under 18 år iallafall) för kommunerna att ta med i beaktning är FN:s barnkonvention (barnombudsmannens hemsida), vilken de har skyldighet att leva upp till – och som eventuellt kan ge barnen lite av den makt jag nyss efterlyste.