Barndomens betydelse - den existentiella teorin, objektrelationsteorin och anknytningsteorin

Skillnaden mellan dessa tre (eller två då objektrelationsteorin och anknytningsteorin är lika i sin syn på detta) perspektiv på hur upplevelser i barndomen och tidigare i livet påverkar den aktuella situationen och den kommande utvecklingen tycker jag att jag först kan sammanfatta så här – i den existentiella teorin har de tidigare upplevelserna (inklusive barndomen) minst betydelse, man ser till här och nu, medan de andra två teorierna fäster mer betydelse på barndomen och tidigare upplevelser och anser att de färgar ens liv och personlighet, att det är där (i ens inre arbetsmodeller) man finner ev. svar på problem. Som jag uppfattat det är det så att det är objektrelationsteorin (ORT) som säger att barndomen påverkar mest, på så vis att anknytningsteorin menar att det inre schema/modell som byggts upp under livet är möjligare att ändra långt upp i åldrarna än vad man anser inom ORT.

  Anknytningsteorin och ORT anser att man grundlägger sin inre karta i tidiga år (de tre första) och att denna karta/grund är otroligt viktig för att man sedan ska kunna bygga vidare en stabil person/liv på den. Sättet på hur man bemöts under dessa tidiga år är viktiga för hur man blir som person, samt hur man uppfattar andra kring sig och även sin omgivning. Har man fått ett konsekvent, tryggt och vänligt bemötande som liten klarar man sig bra i livet. Har man råkat ut för separationer, inkonsekvens och våld eller annat som liten utvecklar man en svagare person, som troligen klarar sig sämre i livet – i alla fall som är skörare och kanske lättare råkar illa ut. Kanske man råkar illa ut för att man läser av människor fel eller man kanske råkar illa ut för att man har så svagt självförtroende att man inte kan ta för sig av livet.

  Enligt den existentiella teorin säger man att barndomen visst är viktig då man använder den för att definiera vem man är, fast man menar till skillnad från de två andra teorierna på att alla har upplevt både goda och dåliga stunder i sin barndom och att man kan välja att minnas de delar man vill. Det man väljer att minnas är det som kommer att motsvara ens självbild. Existentialismen menar att alla barndomar är tolkade barndomar och att de är tillgängliga för omtolkning.

  De två andra teorierna är mer inne på att de tidiga åren och kontakten mellan (främst) modern och barnet ger barnet en inre arbetsmodell - en uppfattning av sig själv, andra människor och hur relationen dem emellan ser ut. Sedan blir deras liv framåt färgat av hur denna modell/karta kom att bli/utvecklades. Anknytningsteorin och ORT ger dock visst utrymme för att nya positiva kontakter/relationer och/eller terapi kan omforma ens inre karta – man kan lära om och faktiskt våga tro på att andra och en själv.

  Så jag tänker att existentialismen är den teori som fäster minst vikt vid hur barndomen och tidigare situationer påverkar ens framtida och nutida situation – utan man har sitt eget val vad man vill minnas och hur man vill gå vidare. De två andra teorierna fäster större vikt vid tidigare upplevelser och barndomen, man menar att man där skapat sig sin karta, sina levnadsregler, som man sedan lever efter – fast även om de anser att roten till problemen finns i tidigare erfarenheter (och därmed i de kartor/regler man då skapat) och ser svårigheter i att ändra på det hela, menar de på att det går att förändra sitt liv sig och även om man haft en svår barndom eller andra tidigare upplevelser som präglat en negativt.