BARN

1979 antog Sverige en lag som säger att barn inte får slås/agas

I föräldrabalken lyder sedan dess:

"Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling".

Med kroppslig bestraffning menas främst en handling som innebär att barnet skadas fysiskt eller känner smärta. Det gäller även om det är ett lindrigt slag eller en hastigt övergående smärta. Fysisk misshandel är alltid förbjuden. En vuxen får däremot till exempel lyfta eller rycka undan barnet för att hindra det från att göra sig illa eller skada andra

Lite historik: 1957 upphävdes en paragraf i lagen som sa att en person som "under utövning av sin laga rättighet att aga den som står under hans lydnad, tillfogade skada som var ringa denne inte skulle fällas till straff därtill"

Anmälan om ett barn som far illa:

Om du misstänker att ett barn far illa, till exempel att det misshandlas i hemmet, bör du anmäla det till socialtjänsten i den kommun där barnet bor. Som privatperson har du ingen lagstadgad skyldighet att anmäla. Det kan kännas svårt att anmäla en misstanke om barnmisshandel, speciellt om det är någon man känner eller en granne eller liknande. Numera finns dock möjligheten att anmäla anonymt (tänk dock på att inte nämna ditt namn vid samtalet, ex presentera dig när du ringer upp, för då är redan ditt namn sagt och kan hamna i anteckningarna). Vi, alla vuxna i samhället, har ett moraliskt och etiskt gemensamt ansvar att se och uppmärksamma barn som mår dåligt. När socialtjänsten får in en anmälan inleds en utredning med syfte att undersöka om det finns grund för ett ingripande. Utredningen kan exempelvis innebära samtal mellan personal hos socialtjänsten, barnet och föräldrarna.

Barnkonventionen:

Den 20 november 1989 sade Förenta Nationerna ja till konventionen om barnets rättigheter. Den brukar kallas för barnkonventionen. En konvention är regler, som många länder har kommit överens om. I konventionen finns regler som ska skydda barns mänskliga rättigheter. Det är en viktig konvention. I barnkonventionen samlas för första gången alla rättigheter som gäller för alla barn och ungdomar upp till 18 år.

Grundpelarna i konventionen är följande fyra artiklar

Artikel 2 slår fast att alla barn har samma rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras. Barnkonventionen gäller för alla barn som befinner sig i ett land som har ratificerat den.

Artikel 3 anger att det är barnets bästa som ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barnet. Begreppet "barnets bästa" är konventionens grundpelare och har analyserats mer än något annat begrepp i barnkonventionen. Vad som är barnets bästa måste avgöras i varje enskilt fall.

Artikel 6 säger att varje barn har rätt att överleva, leva och utvecklas. Artikeln handlar inte bara om barnets fysiska hälsa utan också om den andliga, moraliska, psykiska och sociala utvecklingen.

Artikel 12 handlar om barnets rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade i alla frågor som berör honom eller henne. När åsikterna beaktas ska hänsyn tas till barnets ålder och mognad.

SVÅRA ORD

Folkrätt - Bestämmelser som dels reglerar staters inbördes förhållanden, dels internationella organisationer som till exempel FN.

Deklaration - Ett tillkännagivande av två eller flera stater. Ordet användes tidigare som benämning på en bindande överenskommelse mellan stater, men används numera sällan i den betydelsen.

Konvention (fördrag, traktat) - En folkrättsligt bindande överenskommelse mellan två eller flera stater.

Ett inlägg från min dagbok/blogg den 30/3 2008:

Läste en artikel av journalisten Ulrika Lorentzi kring temat att vårdnadsfrågan (vem som ska ha vårdnaden av barn vid skilsmässa) håller på att kidnappas av debattörer som vill stoppa jämställdhetssträvanden med argumentet att det är lika synd om männen.

Jag fick en hel del spontana tankar kring hennes artikel (i Ordfront nummer maj/april 2008) vilken jag tycker är mycket bra. En av mina funderingar är just detta att vi trots alla goda intentioner om barnets bästa och barnperspektiv likväl ofta hamnar i tankar kring rättvisa mellan mammor och pappor - vem det är mest synd om och ifall de får ha barnen på lika villkor. Skit samma (rent ut sagt) - det är barnen som ska stå i centrum här!! Nåja, tillbaks till artikeln. Jag vill berätta lite här om vad som skrevs där och intresserade mig - blandat med mina egna spontana tankar och tillrop.

De debattörer som nämns (ex Pär Ström) påstår i sin debatt att den gamla normen om delad vårdnad vid skilsmässa håller på att försvinna och att det är papporna som är de stora förlorarna. (Här måste jag få flika in att det inte heter delad vårdnad utan gemensam vårdnad - till skillnad från enskild vårdnad). Att pappornas roll skulle minska här verkar debattörerna ha fått om bakfoten om man ser till olika fakta som finns till hands.

Av de par som separerade under år 2006 har 94 % gemensam vårdnad - så normen om gemensam vårdnad verkar tydligt stå fast, enligt mig. Det är alltså endast i 6 % av fallen som föräldrarna inte delar på ansvaret kring sina barn.

Dessa debattörer/män talar, som sagt, inte om gemensam vårdnad utan om delad vårdnad vilket får mig (och även artikelförfattaren som jag tolkar det) att tro att de egentligen menar delat boende - vilket är en helt annan sak.

Vårdnad i detta samanhang handlar inte om att vårda barnet rent praktiskt i vardagen utan om att ansvara för barnet. Förr sa man målsman om den/de person/er som har ansvaret för det minderåriga barnet. Numera heter det vårdnadshavare och det innefattar alla föräldrar som har gemensam vårdnad om sitt/sina barn, oavsett var dessa barn bor. Ett barn kan bo hela tiden hos sin mamma men om föräldrarna har gemensam vårdnad ansvarar båda föräldrarna likväl för barnet.

Tittar vi istället på boendet (var barnet bor) har papporna här stärkt sin ställning. Drygt en femtedel (alltså dryga 20 %) av barn till separerade föräldrar bor numera lika mycket hos sin pappa som hos sin mamma. I början av 90-talet var denna siffra så låg som 4 %. En markant förändring att glädja sig åt istället för att debattera om vem det är mest synd om, tycker jag.

Sedan 1 juli 2006 gäller enligt lagen att en förälder som utsatt sitt barn för övergrepp "i princip" inte får del i vårdnaden av barnet. Detta måtte väl vara något gott som vi alla kan hålla med om/enas kring - både pappor, mammor och barn!? Så det kan väl inte vara denna inskränkning som debattörerna åsyftar...

Nej, vad debattörerna åsyftar är troligen den procent av föräldrar som separerar och behöver gå till domstol för att reda ut hur det ska vara med vårdnad, umgänge mm. Det är denna lilla andel, 1 %, av barn och föräldrar som det hela handlar om (troligtvis). Debatten förs dock som om det vore alla 100 procenten det hela gäller - och det blir missvisande.

Behöver vi denna debatt? Nej, det tycker inte jag. Vad jag vill se är att vi sätter barnen och deras tankar och behov i centrum!! Likaså tycker jag att om pappor vill stärka sin ställning som pappor skulle en bättre väg vara att visa att de inte bara vill ha vårdnaden om sina barn utan att de verkligen vill ta hand om sina barn. Lägga en del (eller all?) av den tid de debatterar på sina barn istället.

Lyssna på barnen/ungdomarna och ta in vad de tänker, känner, vill och behöver. Det är det som räknas. Inte någon underlig rättvisa mellan mamman och pappan.

Så tänker jag...

Till menyn