|
Ett "sammandrag" av
några kapitel ur boken "Människan, Brottet, Följderna" |
|
Synen på straffrätt i Europa genom tiderna På medeltiden dominerades det straffrättsliga tänkandet av kyrkans uppfattning, den brottslige skulle sona sin skuld. Kyrkans vedergällningslära inkluderade dock även inslag av barmhärtighet. Straffen skulle vara förbättringsstraff, dvs. att den brottslige skulle sona sin skuld men främst för hans eget andliga väsens skull. Senare då den centrala statsmakten växte fram försvann den barmhärtiga delen i straffen – stränga straff skulle avskräcka människor från att begå brott, grymma dödsstraff användes i stor utsträckning. Under 1700-talets upplysningstid mötte så småningom denna godtyckliga straffrättsskipning på motstånd, av bl.a. Voltaire. Man ansåg allt mer att straffet skulle vara bundet av lag som utfärdats före brottet samt att det skulle vara rättvist, stå i relation till brottets svårighetsgrad. Samtidigt framförde en engelsman, Bentham, att straffet skulle vara individualpreventivt. Med det tänkte han sig att man skulle ändra brottslingens sinnesinriktning så att han inte längre önskade att begå brott. De tyska 1800-talsfilosoferna hävdade att endast brottet i sig kunde tjäna som rättsgrund för straffet. De accepterade inte straffet som ett medel att förebygga brott. (Ekblom m.fl. 1999) Synen på rättskipning i Sverige Den svenska rättskipningen var inte lika grym som den på europeiska kontinenten och i England. Till detta bidrog en lag som kom år 1734 vilken medgav att en brottsling även vid grova brott kunde undslippa med böter. Dessa böter gick ofta till den som drabbats av brottet, som en gottgörelse. Böter var även stadgade för ”första och andra resan stöld”. Kung Gustav den tredje tog intryck av upplysningsidéerna och genomförde en hel del humaniserande reformer. Användningen av dödsstraff minskade och förbudet mot tortyr från 1734 betonades på nytt. I ett betänkande från 1815 förordades en större användning av frihetsstraff istället för böter och kroppsstraff. 1864 kom en ny strafflag som byggde helt på preventionstanken, straffens ändamål var att förebygga brott. Dels skulle straffen avhålla allmänheten från att begå brott och dels skulle straffen påverka lagöverträdaren från att på nytt återfall i brott. Den brottsling som dömdes till frihetsstraff skulle få behandling så att han kunde anpassas till samhällslivet. (Ekblom m.fl. 1999) Absoluta straffrättsteorier utmärks av att straffet är ett mål i sig. Relativa straffrättsteorier är preventionsteorier. Här anses straffet som ett medel för att hålla ordning i samhället och skydda den enskilda individen. Dessa två teorier blev underlag till den s.k. klassiska straffrättskolan, vilken blev den dominerande i Europa under 1800-talet. Enligt denna teori skulle brott följas av straff och straffet skulle vara i proportion till brottet. Den positiva eller italienska straffrättskolan kom under slutet av 1800-talet som en reaktion på den klassiska skolan. Denna teori ansåg att ändamålet med en sanktion var att skydda samhället. Samtidigt med denna skola kom den moderna eller sociologiska skolan. Enligt denna var straffets uppgift att bekämpa kriminaliteten som ett socialt fenomen. Efter andra världskriget uppstod den s.k. socialskyddsrörelsen. Enligt den skulle straffrättsskipningen vara ett skydd mot brottslighet och inte stå under några vedergällningsteorier. (Ekblom m.fl. 1999) Det vanligaste straffet är bötesstraff, och den vanligaste typen av böter är Dagsböter, men det finns även Penningböter. Vid grövre brott kan man dömas till fängelse. Ett fängelsestraff kan dömas på viss- eller på livstid. Straffmyndighetsåldern är 15 år, men ingen under 21 år får dömas till livstids fängelse. Böter som inte betalas kan omvandlas till fängelse och heter då Förvandlingsstraff. Intensivövervakning med elektronisk kontroll verkställs utanför anstalt och kan komma i fråga för fängelsestraff på högst tre månader. Då den dömde har möjlighet att tjäna pengar under detta straff ska den betala en avgift som går till brottsofferfonden. För att få möjlighet till detta så krävs absolut drogförbud. Reglerna kring villkorlig frigivning är relativt fasta. Man kan få detta efter att två tredjedelar av strafftiden avtjänats. Prövotiden efter villkorlig frigivning är lika lång som resten av straffet skulle varit, dock minst ett år. Man kan dömas till villkorlig dom vid tillfällen där inte endast böter räcker som straffpåföljd. Villkorlig dom kombineras dock ofta med böter. Denna påföljd är främst tänkt att användas när en person begått ett brott av engångskaraktär. Skyddstillsyn kan man dömas till vid ett brott där påföljden inte kan stanna vid böter. Den dömde får en prövotid på tre år, varav man under det första året står under frivårdens övervakning. Rätten har möjlighet att döma till skyddstillsyn av hänsyn till särskilda skäl. En särskild form av skyddstillsyn är kontraktsvård. Ett alternativ till fängelse är samhällstjänst. Man ska göra någon samhällsnyttig insats, vilken ska vara oavlönad och på fritiden. (Ekblom m.fl. 1999) Enligt regeringens regleringsbrev för 1999 har kriminalvården som effektmål bl.a. att se till att den dömde inte återfaller i brott. På anstalter ska kriminalvården främja de intagnas anpassning i samhället. På häktena ska skadliga effekter av frihetsberövande motverkas. Frivården ska verka för att den dömde inte återfaller i brott och främja hans anpassning i övrigt. I lagen om kriminalvård i anstalt står det bl.a. att kriminalvården i anstalt ska utformas så att den intagnes anpassning i samhället främjas och att skadliga följder av frihetsberövandet motverkas. Det står även att verksamheten från början ska inriktas på åtgärder som förbereder den intagne för tillvaron utanför anstalten samt att frigivningen ska förberedas i god tid. De intagna ska påverkas och motiveras att aktivt förbereda sitt liv i frihet. Sysselsättningar för de intagna under arbetstid och även under fritid bör vara utformade så att de bidrar till att ge bättre möjlighet att klara sig i samhället efter avtjänat straff. Det är kontaktmannen på anstalten och den intagne som tillsammans förbereder frigivningen genom behandlingsplanering. I detta ingår permissioner, frigång och behandling utanför anstalten. Den intagne kan även få besök på anstalten av socialförmedlare och arbetsförmedlare. På flera håll i landet finns särskilda kontaktmän på arbetsförmedlingarna som besöker anstalterna för att hjälpa de intagna med utslussningen i arbetslivet. Någon motsvarighet till detta för bostadsförmedlarna finns tyvärr inte. Enligt lagen är det normaliseringsprincipen som gäller för de intagna, dvs. att de har samma rätt till samhällets service som resten av medborgarna – arbete, bostad och vård ska ordnas genom de vanliga kanalerna. Vilket även innebär att de får samma problem som andra i samhället då det är brist på arbeten och bostad. Så även om den som friges har ett behov av en ordentlig sysselsättning och ett lämpligt boende, för att inte återfalla i brott, har han alltså ingen särskild rätt till detta. Vid en jämförelse mellan dem som sitter på anstalt och de som dömts till frivårdspåföljd kan man se att de intagna har allvarligare sociala problem. Nästan hälften av dem är arbetslösa och knappt hälften har ingen egen lägenhet. BRÅ påpekar att ansvarsfördelningen mellan olika berörda myndigheter vid en frigivning är otydligt och anser att det krävs mer samarbete mellan myndigheterna och även nya samarbetsformer Enligt regeringens regleringsbrev för 1999 ska kriminalvården öka sina insatser för att förbereda för de intagnas frigivning. (Ekblom m.fl. 1999) Programverksamhet inom kriminalvården Kriminalvårdens ska bidra till att minska brottsligheten och öka tryggheten i samhället. De som dömts till brott ska få en sådan behandling och påverkan att deras möjlighet till att leva ett liv utan brott ökar. Man arbetar på olika sätt inom kriminalvården för att förbättra klienternas förmåga att klara sig i samhället utan att återfalla i brott, ett sådant sätt är programverksamheten. I den ingår klientutbildning, arbetsträning och brotts- och missbruksrelaterade påverkansprogram. I många av programmen förmedlas kunskap och inlevelse i brottsoffrens situation. Varje anstalt och häkte ska ha en strategi för att upptäcka vilka av de intagna som har läs- och skrivsvårigheter, samt åtgärda deras problem. På säkerhetsanstalter för långtidsdömda finns möjligheter att studera på heltid. Under frigång kan man bedriva studier på grundskole-, gymnasie– och högskolenivå. Arbetsträning ges inom den arbetsdrift kriminalvården har i sina verkstäder. Arbetsträningen bedrivs på tre olika nivåer, anpassade efter de intagnas förmåga. Yrkesutbildningar drivs i Länsarbetsnämndens regi. Det har visat sig att många intagna som varit registrerade som arbetslösa innan fängelsestraffet har funnit någon sysselsättning eller studier efter straffet pga. av dessa insatser. Kriminalvården har flera brotts- och missbruksrelaterade program. Utgångspunkten är olika problem som alkohol, narkotika, våld, sex eller allmän kriminalitet. Programmen är indelade i tre nivåer – informationsprogram, motivationsprogram och behandlingsprogram. Programmen kan utgå från olika metoder och teorier. Kriminalvården arbetar också med att rusta den intagnes allmänna förmåga att lösa kriser, hantera frustration och öka förmågan till alternativa handlingssätt. Kriminalvården har också anställda psykologer som bedriver psykoterapi inom straffets ram. Det kan gälla psykiskt störda eller individer i kris dömda för grova brott. Även anhöriga kan integreras i behandlingen. Enligt en skotsk mätmetod är ett program framgångsrikt om det minskar brottsligheten med 25 till 35 procent jämfört med en kontrollgrupp. Hög återfallsrisk kräver intensiva påverkansprogram. Vissa anser dock att personer med låg återfallsrisk riskerar att försämras om de deltar i ett sådant intensivt program. Helst ska programmen genomföras ute i samhället, så att de intagna kan få prova sina kunskaper i verkliga livet. Programmen måste innehålla både kontroll och uppmuntran. De dömda måste även själva aktivt engagera sig i programmen för att de ska hjälpa. I alla program har fången eller den övervakade hittills själv valt att delta i programmet. Detta är en nödvändighet förutsättning för att de ska falla väl ut. Det behövs en engagerad personal i dessa program. En personal som tror på sitt arbete och på att människan kan förändras. Närheten i programmen mellan de dömda och de vårdande är viktig. Det går inte att skapa en förändring på distans. Det krävs mänsklig kontakt. Personalen måste ha ett genuint och äkta intresse för människor och kunna förmedla denna tro till den dömde, samt kunna ge hopp. De måste även vara beredda att gå i närkamp – motivera beslut, möta känsloutbrott av olika slag. (Ekblom m.fl. 1999) |